Adjö till familjejordbruket

Jag tänker på ord. Jag tänker att det finns ord som är vackra och ord som är fula. Jag tänker på att det finns ord som är positivt laddade och ord som är negativt laddade. Jag tänker på orden ”industrijordbruk” och ”familjejordbruk”.

För många är ”familjejordbruk” ett positivt laddat ord. Det andas Bullerbyn, saft i syrenbersån, mor och far, grisar och höns, en solvarm grusväg och hölass.
Jag förstår så väl varför ordet har en positiv laddning, för det gör att vi associerar till det Sverige som vi tror fanns, innan det blev som det har blivit idag. Det är en bild av det Sverige som vi var tvungna att offra för välstånd och tillväxt.

Jag ska berätta vad familjejordbruket egentligen är.

Familjejordbruket är en konstruktion som lever kvar från självhushållets tid. En tid då i princip alla var bönder och det krävdes att hela familjen hjälpte till, bara för att producera den mat som familjen själv behövde för att överleva.
När sedan produktiviteten ökade så att en gård kunde försörja fler än en familj, så drevs jordbruket vidare på samma sätt. Som ett familjejordbruk.

Familjejordbruket är egentligen bara en konstruktion som möjliggör arbete utan lön och faktiskt även barnarbete. Det är bondhustrur utan pension, det är 16 timmars arbetsdag sju dagar i veckan, det är barn som ”hjälper till”, det är syskon som kommer hem på semestern för att köra hö, det är utslitna kroppar. Det är äktenskap som hålls samman för att ingendera partern har råd att skilja sig. Det är en känsla av att inte svika föräldrarna. Det är att inte vara den länk i kedjan av generationer på gården som brister. Det är oket man bär när man förvaltar ett arv.

Det är helt enkelt arbetsförhållanden som inte hade accepterats inom industrin där varje arbetad timme är en avlönad timme.

Allt sedan självhushållets tid var över har familjejordbrukarna med sina kroppar och sin oavlönade tid subventionerat maten för de som lämnat jordbruket för timavlönat arbete i industrin.

De arbetstider och lönenivåer som råder inom familjejordbruket hade helt enkelt inte varit accepterade någon annanstans i samhället. Det är därför jag med glädje ser en utveckling mot ett industrijordbruk. Ett jordbruk där personalen är anställd och har lön. Där man är tvungen att betala för övertid. Där ägarna kräver en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Ett jordbruk som kan få gå i konkurs och nya ägare kan komma in, utan att det innebär ett stort svek mot tidigare generationer.

Även om begreppen familjejordbruk och industrijordbruk inte är väldefinierade, så finns det en klar uppfattning om vad som är vad. En allt större del av den mat vi producerar är idag producerad av det som många skulle anse vara industrijordbruk. Familjejordbruken är på väg att försvinna.
Det är med glädje och stolthet vi familjejordbrukare har lagt ned så mycket kraft och tid på att producera mat. Det har varit värt det, för vetskapen om att varje person som inte svälter är resultatet av vårt arbete, är också en typ av lön.
Men det är slut med det nu. Nu vill vi ha betalt för våra arbetade timmar, precis som alla andra.

Leve industrijordbruket!