Äganderätten och utfodring av vilt

En hund biter ett barn.

En händelse som förvisso är olycklig, men ändå tämligen enkel att hantera.

Det är hundens ägare som bär ansvaret för vad hunden gör. Ägaren kontaktas, saken reds ut och ansvaret utkrävs.

En hund vinner en stor hundkapplöpning. Vem ska få prispengarna?

Också detta är en fråga som är enkel att hantera.

Så vida inget annat har avtalats så är det hundens ägare som får prispengarna.

När ägandet är tydligt är det alltså lätt att hantera ansvaret och de kostnader som kan uppkomma. Det är också lätt att veta vem som har rätt till eventuella vinster.
Det fina med ägandet och denna dualitet mellan rätten till vinsterna och ansvaret för förluster och kostnader är, att det skapar både en piska och en morot som styr ägarens sätt att agera.

Om ägaren inte var ansvarig för den skada som hunden, i det här fallet, kan orsaka så försvinner delvis incitamentet för ägaren att hålla koll på sin hund. I ett sådant läge är det lätt att tänka sig att hundägaren skaffar sig fler hundar än vad han eller hon skulle ha gjort annars. Ju fler hundar man har, desto större chans är det ju att någon av hundarna vinner hundkapplöpningen. Varför då inte skaffa sig 10 000 hundar som får springa vind för våg i samhället och livnära sig på kaniner, katter och annat som kommer i deras väg?

Jag tror att det brukar kallas för ”moral hazard” när det skapas system som snedvrider balansen mellan ansvar för risker och skador och rätten till den vinst som kan tänkas uppkomma. Många brukar nog tänka på statliga räddningspaket till bankerna som ett exempel på ”moral hazard” – risken bärs av kollektivet men vinsterna tillfaller ägarna.

Det finns exempel där ägandet är otydligt. Detta leder ofta till konflikter.

Ett sådant exempel är viltfrågan.

Viltet har ett stort ekonomiskt värde. Värdet ligger i köttet och troféerna, men också i den naturupplevelse som jakten innebär.

Det är den som äger jakträtten som har rätt till dessa värden.

Viltet kan också orsaka ekonomisk skada. Viltolyckor i traffiken kostar landets bilförsäkringstagare stora summor varje år. Viltet behöver givetvis också äta, vilket orsakar stor ekonomisk skada både för skogsbruket och för jordbruket.
Viltet kan också orsaka skada i villaträdgårdar, på golfbanor och i parker.

Vem är ansvarig för dessa skador?

I dagsläget är det alla och ingen.

Det har alltså skapats en ”moral hazard” där det är tydligt vem som har rätt till vinsterna, men väldigt otydligt vem som bär ansvaret för skadorna.

De senaste månaderna har viltkonflikten blossat upp rejält efter förslaget om att förbjuda utfodring av vilt. De som är emot förslaget hävdar att det är en inskränkning av äganderätten och de tycker därför att det är konstigt att förslaget till stor del stöds av LRF, som i andra sammanhang säger sig vara äganderättens främsta företrädare.

Om vi tänker oss ett system där jakträttsägaren, som idag, hade rätt till de vinster som viltet ger samtidigt hade varit ekonomiskt ansvarig för skadorna. Då hade frågan om utfodring av vilt varit en äganderättsfråga.
Vid varje viltolycka hade jakträttsägaren kontaktats:
”Hej, din älg har sprungit ut framför en bil. Föraren invalidiserades och bilen fick skrotas. Vi kommer att skicka en räkning till dig på kostnaderna för bilen samt ett skadestånd som ska kompensera för att föraren inte kommer att kunna jobba mer i hela livet”.

I ett sådant system hade det givetvis varit fritt fram att utfodra hur mycket man vill och därmed skapa hur stora viltstammar som helst. Viltstammarna hade då inte blivit större än att jakträttsägarens kostnader för skadorna var lägre än vinsterna på jakten.

Jag skulle gärna se ett sådant system. Jag tror säkert att det hade gått att få det att fungera ganska bra, även om det kan vara svårt att avgöra vem av många jakträttsinnehavare som äger precis den älg som blivit påkörd och därmed ska vara betalningsskyldig. Det har ju utarbetats system för att avgöra vem som av många jakträttsägare som äger älgen när den väl är skjuten, så det borde inte vara några större problem att lösa även ansvarsbiten. Om det är fråga om många jakträttsägare inom samma område så skulle dessa kunna dela på det ekonomiska ansvaret för skadorna.

Men så fungerar ju inte systemet idag.

Så länge vi har denna obalans som innebär att de som har rätt till de vinster som viltet skapar inte bär alla kostnaderna, så är frågan om utfodring inte en äganderättsfråga. Så länge kostnaderna som viltstammarna orsakar, bärs av antingen kollektivet eller enskilda skogsägare och jordbrukare som inte har någon del av vinsterna så är det rimligt att åtgärder som ökar viltets antal – utfodring till exempel – är föremål för regleringar och förbud.
Om man inte är beredd att ta hela ansvaret kan man i konsekvensens namn inte heller hävda äganderättsliga principer som stöd i argumentationen mot dem som vill begränsa utfodringen för att minska sina skadekostnader.