Är det naturligt att dricka mjölk?

Debatten som följde på mina inlägg om tvisten mellan det där företaget som tillverkar havredryck och branschorganisationen Svensk Mjölk kom, något oväntat, att handla en hel del om etik och moral.

Men kanske var det ändå inte så oväntat. Frågan om människans relation till djur är ett ganska stort och svårt kapitel inom moralfilosofin.

Några av argumenten i diskussionen – och där får jag ta på mig en del av skulden – handlade om huruvida det var naturligt att dricka mjölk. Jag försvarar mig med att jag, när jag hävdade att det var naturligt att dricka mjölk, responderade på argumentet att det inte skulle vara naturligt.

”Det är väldigt onaturligt att ett däggdjur dricker ett annat däggdjurs bröstmjölk”.

Jag menade att det i så fall inte heller kan sägas vara mer naturligt att dricka en dryck som kräver en ganska omfattande industriell process för att tillverkas.

Är dessa argument om vad som är mest naturligt ens relevant? Ja, kanske, om vi tänker oss att vi följer en moralfilosofi som vi skulle kunna kalla för ”naturligt-ismen”. Det finns, vad jag vet, ingen sådan morallära, jag konstruerar den här och nu.  Dess huvudsats skulle kunna formuleras såhär:

”Du ska i varje situation agera på det sätt som är mest naturligt”

Vid en första anblick så låter det här ju kanske som en ganska bra moralfilosofi. Det är väldigt många som, i olika sammanhang, avfärdar saker genom att säga: ”Det är fan inte naturligt att göra på det där sättet!”.

Men snart springer vi på problem. För hur definierar vi vad som är ”naturligt” och hur vet vi vad som är mer eller mindre ”naturligt”.

Dessutom finns det ju inget som säger att det mest naturliga sättet att agera är det bästa sättet att agera. Bara för att vi människor ”alltid har gjort så”, behöver det inte betyda att det är ”rätt”.

Våldtäkt, stöld och mord har troligtvis funnits så länge människor har funnits. Vi kan ju inte säga att det är rättfärdiga handlingar bara för att de kan sägas vara naturliga.

”Naturligt-ismen” skulle rättfärdiga det naturtillstånd som övriga moralläror försöker lyfta oss ur. Kanske är det så, att det som definierar ett civiliserat och upplyst samhälle är, att det är ett samhälle där vi inte gör det som är mest ”naturligt”?

En väldigt populär morallära är utilitarismen, som kan sammanfattas såhär:

”Du ska i varje situation agera så att den totala lyckan (eller nyttan) maximeras”

I princip, du ska göra saker och ting på ett sätt som gör att det blir så ”bra” som möjligt för så många som möjligt.
Om vi tänker oss att du har hundra kronor och du står inför tre alternativ. Du kan behålla pengarna själv eller så kan du ge dem till någon som är jättefattig eller så kan du ge en krona var till hundra olika personer. Hur ska du göra?

Tja, det är bara att räkna på saken. Vilken nytta (eller lycka) kan du skapa om du behåller pengarna själv. Hur mycket lyckligare blir den fattige som får din hundralapp? Hur stor blir summan av den lycka, eller nytta, som de hundra personerna upplever om de får en krona var?

Moralen reduceras till en räkneövning där man räknar ut hur man ska agera. Många utilitarister försöker också ta med, inte bara människors lycka, utan även djurs lycka i ekvationen.

Ett utilitaristiskt argument för att dricka mjölk eller äta kött skulle kunna vara att vi, genom att agera så gör att det finns väldigt många kor. Dessa kor har, eftersom de finns, en möjlighet att känna lycka. Om vi inte åt kött, eller drack mjölk, så skulle det inte finnas så många kor som kan känna lycka, vilket ju inte är fördelaktigt enligt utilitarismen. Vi ska ju maximera lyckan!

Att utilitarismen har blivit en så populär ”värdegrund” har nog dels att göra med att det låter bra. Vad vore alternativet? Att agera så att minsta möjliga lycka skapades?
Dels beror det nog på att staten, som konstruktion, är tänkt att bygga på utilitaristisk grund. Staten samlar ihop pengar och fördelar sedan ut dem igen enligt en modell som skapar största möjliga nytta och lycka.

Men – och jag tror att ni läsare själv har insett det vid det här laget – det är väldigt svårt att räkna ut hur man ska maximera lyckan och nyttan. Det är svårt när vi bara tar hänsyn till människor, och ännu svårare när vi ska försöka inkludera djurs känsla av lycka i ekvationen.

I exemplet med hundralappen så kan jag ju omöjligt veta vad den fattige personen hade tänkt göra med min hundralapp om han fick den. Skulle han köpa mat till sig själv och sin familj och skulle det göra att de inte svalt ihjäl? Eller skulle han kanske köpa en kvarting brännvin som han sätter i sig, vilket leder till att han helt tappar omdömet, stjäl en bil och ger sig ut på en vansinnesfärd som slutar med att kan kör ihjäl en hel dagisklass?
Det blir helt omöjligt att veta vilken omfördelning av pengar som skapar mest nytta och lycka. Det här problemet brukar kallas för det ”socialistiska kalkyleringsproblemet” och grundar sig i slutsatsen att det är omöjligt för en centralplanerande instans i samhället att räkna ut hur de ekonomiska resurserna ska (om)fördelas så att maximal nytta och lycka uppnås.

I vilket fall kan, som jag ser det, utilitarismen inte fungera utan att den begränsas av några fasta och fixa regler som inte får brytas.
Man får inte stjäla och inte döda, även om man har räknat ut att det maximerar nyttan i samhället.

För att bemöta eventuella invändningar kan jag redan nu förtydliga att det måste vara tillåtet att försvara sig mot någon som angriper dig, och kanske även döda den personen om det är nödvändigt.

Som sagt, människors relation till djur och den rätt vi tar oss att använda oss av djuren, är en svår moralisk fråga. Visserligen kan det sägas vara ”naturligt” – vi är ju allätare och kött och mjölk har varit, och är, en viktig del av vår kost. Men, som jag konstaterade i början av den här texten – bara för att det är naturligt så behöver det inte betyda att det är ”rätt”.

Om jag blir mer lycklig av att dricka mjölk i förhållande till hur olycklig den ko blir vars mjölk jag dricker, så är det rätt enligt utilitarismen. Men hur sjutton ska jag bevisa det? När det gäller djur kan vi ju inte veta i vilken utsträckning de upplever och känner lycka. Vi kan bara gissa och anta.

Jag gissar att kor, generellt har det väldigt bra och är tillfreds. Några andra gissar att de lider. Beroende på vad man tror kommer man fram till olika förhållningssätt till kött och mjölk.

Vi kanske inte kommer så mycket längre än så? Kanske det enda rimliga är att konstatera att det är upp till var och en att bli salig på sin fason?