Är det så eländigt på landsbygden?

Den som gått grundkursen i politik har fått lära sig att det gäller att hitta tydliga konfliktlinjer i samhället. Den som hittar skärningspunkten mellan olika intressen har nämligen röster att tjäna. Det finns nästan oändligt med tänkbara konflikter i samhället. Befolkningen går nämligen att dela in i hur många grupper som helst: män över 40 år, kvinnor som äger en eller flera hundar, homosexuella män som kör dieselbil, personer som tjänar mer än 30 000 kronor i månaden, barn, ungdomar, vuxna och äldre. Dessa olika grupper har olika intressen och därmed kan olika grupper ställas mot varandra. Det ger underlag för (minst) två politiska partier – ett parti som driver frågor som gynnar den ena gruppen och ett parti som gynnar den andra.

För att lyckas, måste konflikten vara tydlig och upplevas som angelägen och relevant. Man måste medvetandegöra människor så att de, för det första, förstår att de tillhör den ena eller den andra gruppen och, för det andra, att de är otroligt förfördelade och missgynnade. När väl poletten har trillat ned är alla bitar på plats för att bygga en politisk rörelse: ”rösta på mig, så ska jag slåss för just er!”

Vi är många som vill sätta landsbygdsfrågorna på agendan inför nästa val. Konfliktlinjen mellan land och stad har nämligen glömts bort i svensk politik. Men nu är det dags att ändra på det. Vi på landet anser nämligen att vi missgynnas på stadens bekostnad och de i staden anser att det är orättvist att de ska behöva betala subventioner till en improduktiv landsbygd där folk mest tjuvjagar älg medan de är sjukskrivna. (Filmen ”Jägarna” har tyvärr format mångas syn på landsbygden allt för mycket).

Det är alltså inte så konstigt att en bild av landsbygden som ett offer för statsmaktens nonchalans har börjat målas upp. Po Tidholms dokumentärserie ”Resten av Sverige” är ett aktuellt exempel.
Det är ödsligt, det är grått, det är människor med krokiga ryggar och bistra miner, det är kalhyggen och nedlagda gruvor, det är arbetslöshet och ett postkontor som inte längre håller öppet – eländes elände, helt enkelt.

Jag känner inte igen mig.

För någon månad sedan besökte jag ett relativt nystartat industriföretag i en liten ort i Dalarna. Vi träffade grundaren till företaget och han berättade företagets historia.
”Sådana här orter, som politikerna brukar kalla för ”kris-orter” – dem kallar vi entreprenörer för guldgruvor. När det stora bolaget lade ner och flyttade utomlands för några år sedan så insåg vi att det fanns enormt kompetent personal som inte kunde flytta med företaget. De var rotade här, de ville bo här. Förutom all denna kompetens så fanns det billiga lokaler. Vi insåg att många av dessa personer faktiskt hade unik och världsledande kompetens  inom sina områden. Det var bara att börja bygga ett ”superteam” av dessa personer.”

Idag, ett tiotal år senare är orderböckerna fulla. Från den lilla orten i Dalarna levereras det delar till världens alla hörn. En av kunderna i Tyskland hade hört av sig och sagt att ”vi har inte hittat någon leverantör i hela världen, inte ens i Tyskland, som har kunnat leverera det ni levererar”.

Vi visas runt på fabriken där seniora medarbetare går parallellt med de yngre som ska läraras upp. Kunskapsöverföring av specialkompetens tar tid. Men ute på landsbygden har man tid. Här hoppar man inte mellan jobb lika ofta. Man vill bo kvar.

Jag bor i Orsa tillsammans med knappt 7000 andra. Andelen företagare i kommunen är 7,8%. Det kan jämföras med Solna – som enligt statistiken ska ha Sveriges bästa företagarklimat – där andelen företagare bara utgör 5,7%.
Ett par hundra meter från där jag bor ligger en nedlagd industrilokal. För bara ett år sedan hade denna lokal varit perfekt att utgöra en bakgrund för den som vill visa hur eländigt det är här ute på landet. Men idag sjuder det åter av liv. En lokal entreprenör såg nämligen inte den nedlagda fabriken som ytterligare ett tecken på att undergången är nära. Han insåg att det var en möjlighet. Nu driver han ett företag som tillverkar avancerade industrirobotar i lokalerna.

Allt företagande behöver kapital. Det kostar nämligen pengar att bygga upp företag. Det som avgör om ett land eller en region ska bli framgångsrik och få ett högt välstånd, är till stor del en fråga om hur mycket kapital det finns.
Jag ska inte ge mig in på att försöka förklara vad kapital är – det är nämligen en mer komplex fråga än vad man kan tro. Jag nöjer mig med att konstatera att det är viktigt att det finns kapital.
När jag funderade på den här texten damp Lantbrukets Affärstidning ATL ned i brevlådan. Artikeln som jag läste handlade om begreppet nyckelbiotoper i skogen. Det är områden i skogen som skogsägaren, utan ersättning, inte får avverka. I artikeln konstateras det dels att processen där nyckelbiotoper utpekas är högst godtycklig och bygger på olika personers subjektiva bedömningar och dels, att totala värdet på den skogsmark som blivit nyckelbiotoper uppskattas till 42 miljarder kronor.

Jag måste skriva summan en gång till, så att ni förstår. Fyrtiotvå miljarder kronor.

Skogen är en viktig del av landsbygdens kapital. Bara genom bildandet av alla dessa nyckelbiotoper har landsbygden brandskattas på 42 miljarder kronor. 42 miljarder kronor är nästan dubbelt så mycket som börsvärdet på hela stålbolaget SSAB.
Nyckelbiotoperna är bara ett av många exempel på inskränkningar i landsbygdsbefolkningens kapitalbas. För mig är det märkligt att så få verkar förstå att en sådan brandskattning av landsbygden inte får de konsekvenser som – trots min ljusa beskrivning ovan – ändå faktiskt är verklighet på många platser.

Vi behöver inte några fler allmosor. Vi betackar oss för er bekymrade medkänsla. Vi är kompetenta och drivna entreprenörer som är vana att klara oss själva. Varje konkurs och varje nedlagd fabrik är en möjlighet för någon annan att satsa. Om vi får behålla vårt kapital så kommer fler att lyckas.