Är överenskommelsen med Storbritannien början till slutet?

Efter den i vanlig ordning skickligt iscensatta dramatiken har förhandlingarna mellan Storbritannien och EU avslutats.
Självklart var det svettiga förhandlingar, självklart stod allt och vägde in i sista sekund, självklart svettades man under skjortärmarna. (Stefan Löfven fick till och med lov att köpa en ny skjorta, enligt uppgift från SvD).

Och självklart var den överenskommelse som man kom fram till i sista minuten, en helt fantastisk överenskommelse. David Cameron gratulerades av kollegorna från de andra länderna – vilken framgång, vilken överenskommelse, fantastiskt!

Tydligen ska Storbritannien få någon form av specialstatus i EU.

Men, vad lär vi oss av detta? Vilka signaler skickar detta till de övriga EU-länderna?

Om inte annat, så är det en signal om hur slipstenen ska dras. För sannolikt har alla länder något som ”skaver” i sina anslutningsfördrag. Det kan förstås vara frågor av olika karaktär och olika dignitet – men ändå.

Receptet för att råda bot på detta är att väcka opinion i det egna landet för att kräva ett utträde ur EU. Se till att tillräckligt många stöder den tanken och sedan försöka få till stånd en folkomröstning.
I Storbritannien visade de senaste opinionsmätningarna en svag övervikt för alternativet att lämna EU. Men, på frågan om man ville lämna även om man fick igenom sina krav i förhandlingarna, så var det betydligt färre britter som svarade ja.

Nu har Storbritannien visat att det gick. Självklart, och det här är min gissning, så kommer folkomröstningen att resultera i att Storbritannien blir kvar i EU. Det är var så liten övervikt för ”Brexit-sidan” att överenskommelsen antagligen är tillräcklig för att knuffa opinionen åt ”rätt” håll igen.

Men, är det inte orättvist att Storbritannien ska få en gräddfil i EU-samarbetet? Varför ska de få en sådan, när andra länder inte får?
Om det finns något som vi människor reagerar starkt på, så är det upplevd orättvisa. Här tycker till och med jag, som annars brukar försöka att inte vara avundsjuk på andra, att det känns jäkligt orättvist.

Bara för att Storbritannien är ett stort land och huserar en stor del av de viktiga finansiella institutionerna, så ska de få en specialdeal!

Vad är det då som hindrar att Sverige sätter samma press på EU. Vi skulle kanske kunna få till en ny förhandling om vårt anslutningsfördrag. Kanske skulle vi kunna få möjlighet att öka budgeten inom vårt nationella stöd till norrländskt jordbruk (som vi inte får idag på grund av anslutningsfördraget). Kanske kunde vi omförhandla hur vi måste förhålla oss till EU:s art- och habitatsdirektiv som passar våra förhållanden så dåligt?
Varför ska vi betala så mycket till EU i förhållande till vad vi får tillbaka?

Antagligen sitter det medborgare i nästan alla EU-länder och tänker som jag gör, just nu.

Hur ska EU hantera det när något land kommer och vill ”göra en Storbritannien”?

Om det är svårt att förklara för ett av sina barn varför något av syskonen har fått göra något som inte alla syskon får göra – så är det nog ingenting mot att förklara för ett EU-land varför det inte får göra som Storbritannien fick göra.

Innebär överenskommelsen med Storbritannien att Pandoras ask öppnats? Kommer vi att få se många år av ständiga sådana här förhandlingar med olika EU-länder?
Kommer EU att kunna hålla ihop om alla vill ha speciallösningar och undantag?
Det återstår att se.