Att gå på mål

Jag har aldrig varken haft vinnarskalle eller varit någon tävlingsmänniska. De få gånger jag har vunnit någonting har det snarare varit en obekväm känsla än en lyckokänsla. Mest naturligt och bekvämt har det känts att förlora.

Mina hockeytränare försökte förgäves inpränta rätt mentalitet i mig och mina lagkamrater. För mentaliteten och inställningen är viktig för att man ska lyckas. Bland annat fick vi lära oss att man ska koncentrera sig på matchen långt innan matchen ens har börjat. Stämningen i omklädningsrummet innan match ska vara lite laddad. Man ska inte prata om vad man tyckte om Loa Falkmans fantastika bidrag till slagerfestivalen – ”Symfonin”. Tydligen.
När man leder med 3-0 inför sista perioden så ska man inte säga ”kom igen nu grabbar! I dag ska vi inte få någonting i häcken föränn möjligtvis i duschen efteråt”. Tydligen

Jag kanske var, och är, onödigt fyrkantig i hur jag uppfattar saker som sägs – men det var en sak som jag hade svårt att få ihop.

Å ena sidan fick vi lära oss att det är den mentala inställningen som gör en riktig målskytt. När man skjuter ska man inte se målvakten – man ska bara se målet. En spelare som är i bra form och i rätt mental balans har den förmågan. En spelare som är i dålig form, eller har dålig mental balans ser bara målvakten.
När man skjuter ska man vara helt säker på att det ska bli mål. Något annat ska inte få finnas i ens tankar.

Samtidigt fick vi lära oss att det var superviktigt att fullfölja varje skott med att fortsätta att gå mot mål. Detta för att kunna vara där om målvakten släpper en retur.

Hur ska dessa två tankar kunna hållas i huvudet samtidigt? Hur ska man kunna undvika att tänka tanken att målvakten ska rädda skottet, samtidigt som man är inställd på att ”gå på retur” – vilket ju faktiskt förutsätter att målvakten har räddat?

Antingen är man mentalt inställd på att göra mål – och då är ju det naturliga att man skjuter och sedan konsentrerar sig på att åka ett ärevarv, kramas med lagkamraterna och ta emot publikens jubel. Eller så är man inställd på att målvakten ska rädda och därför målmedvetet fortsätta mot mål för att försöka slå in en eventuellt lämnad retur.

Det gäller alltså, trots att det inte är tillåtet enligt idrottspsykologin, att nära en liten tanke av tvivel på den egna förmågan.

Som ni förstår var det här en av de saker jag grubblade på när jag som ung spelade ishockey.
Kanske är dessa grubblerier en av orsakerna till att det aldrig blev någon hockeyspelare av mig.