Att komma till Chicago och se en tjej tre gånger.

Det tar för lång tid att ta sig igenom säkerhetsspärrarna på flygplatsen i Chicago. Med facit i hand skulle vi givetvis ha rusat som galningar från planet. Hade vi kunnat passera bara 20-30 personer på vägen så hade vi kommit igenom 30 minuter snabbare.

Killen som jobbar med att fördela oss köande till rätt bås – där vi ska säga att vi inte har några ormar eller något kött i väskan och att vi bara ska hit på semester – han är på dåligt humör. Han skulle ha gått av sitt pass för 15 minuter sedan men hon som ska byta av honom har inte dykt upp. Dessutom har vissa av de uniformerade personerna som sköter själva kontrollen det dåliga omdömet att bara resa sig och gå när de har jobbat färdigt, vilket lämnar vår man med en kö som han måste dirigera om till ett annat bås.

Gänget som står bakom mig i kön inser att de inte kommer att hinna med sitt nästa plan till Las Vegas. Men, nej, det finns ingen som kan göra något. Det är som det är här.

Jag är trött när jag slutligen fått min väska, och kan konstatera att jag hade kunnat smuggla med mig både kött, grönsaker och leguaner i väskan om jag hade velat. Det är nämligen ingen som kollar.

Femtio dollar kostar en taxi in till stan! Det måste finnas billigare alternativ. Vi hinner inte stå och se förvirrade ut med våra resväskor speciellt länge innan det dyker upp en kille som erbjuder oss hjälp. Han jobbar här på flygplatsen men har precis gått av sitt skift och ska hem – precis samma väg som vi ska, tydligen.

Häng med mig, säger han. Jag ska visa er den genväg till tunnelbanan som alla vi som jobbar här alltid tar. ”Ah! a shortcut!” – säger jag. ”Yes, and it´s the shortest cut” – säger han.
Ner i en hiss, snett igenom ett parkeringsgarage och sen är vi där.

Efter en del planlösa och slumpmässiga manövrar med betalkort och knappar i en automat, trillar det ut två enkla biljetter in till stan. Fem dollar styck.

Jag försöker hjälpa en tjej som kanske kommer från Belgien, men lyckas inte upprepa proceduren med automaten. Hon går för att växla en sedel istället. Hon är väldigt söt.

Att kliva ner i tunnelbanan är som att kliva in i en amerikansk film från sent sjuttiotal. Tänk ”Rocky I”. Det svajar och kränger när den den gamla tågvagnen jämrar sig fram på räls som nog sett sina bästa dagar. De gamla tågvagnarna i Stockholms tunnelbana är nog bara hälften så gamla som dessa.
Till och med människorna ser ut som att de är med i en Amerikansk film. En ser ut som Woody Allen, en ser ut som Pretty Woman och en ser ut som någon som spelar en svart man i huvjacka. Till och med tjackpundaren som pressar sin in genom nödutgången mellan tågvagnarna – dem som man bara får använda i nödfall – för att tigga pengar till en bussbiljett, ser ut precis som han skulle ha sett ut i en film.
Jag tar fram en min svarta mössa som jag har i fickan och drar ner den över öronen. Det känns som att jag smälter in.
Kanske finns det ett nattöppet slakteri vid nästa hållplats där jag kan stiga av och öva boxning på slaktkropparna. Precis som Rocky.

Några säten länge bort sitter hon – den belgiska tjejen. Hon fick tydligen sin biljett. Det vilar som ett skimmer kring henne. Hon är så vacker och det är en tydlig kontrast mot allt annat i vagnen. Hon måste ha åkt det här tåget tidigare – tänker jag. Hon tittar sig inte nyfiket omkring, utan läser en tjock bok och hon ler. Hon ler sådär – tänker jag – som man gör när man snart ska återse den man älskar. Är det inte en förlovningsring på fingret? Jo, det är det nog.

Vi byter till buss. Nu är det mitt i natten. Vi får hjälp igen – den här gången av en kille som tydligen kommer från Kroatien men nu bor han här. Han har bott i Tyskland och  – visar det sig lite senare – kommer egentligen från Bosnien, men han brukar säga Kroatien (oklart varför). Dom har en korrupt skitregering i Kroatien – säger han.
Han tror att Sveriges fotbollslandslag kommer att bli bättre nu när Zlatan har slutat.

Vi checkar in på hotellet och nu är vi hungriga. Vi hittar ett nattöppet ställe där man kan äta mexikansk mat. Då dyker hon upp igen och slår sig ner vid bordet bredvid vårt – den belgiska tjejen och hennes kille. Vilket sammanträffande! Vill ödet säga mig något, kanske? Hon ser fortfarande glad ut – fast på ett annat sätt. Antagligen har de hunnit med det där man gör, när man träffas igen.

Hon kan få någon bättre, tänker jag när jag i ögonvrån granskar killen. Hon kommer nog att inse det själv snart.

Det blir i vilket fall inte jag. Vi kommer aldrig att ses igen.