Bara förlorare på Brexit?

Jag läser Thomas Engströms artikel i SvD, där han har pratat med Fredrick Federley och Gunnar Hökmark om vad de tror om Brexitförhandlingarna.
Artikeln hittar ni här:
https://www.svd.se/the-long-goodbye

Jag kan inte låta bli att förvånas över det Hökmark säger:
– Tyvärr, tyvärr kommer brexit att bli av. Det skadar oss alla, inte minst britterna själva. Men det är ett ostoppbart tåg där allt fler ser att man är på väg in i en ovisshet utan att kunna göra något.

Jag har svårt att begripa den fatalistiska inställningen.
Jag menar, EU är ju en konstruktion av människor. EU styrs inte av fysikaliska grundlagar eller andra processer bortom mänsklig kontroll.
Som lantbrukare vet jag vad det innebär att behöva förhålla sig till saker som man inte kan påverka. Ibland regnar det för mycket, ibland är det för torrt och ibland är det för kallt. Inför sådant kan man som människa bara förhålla sig och härda ut. Situationen skulle vara betydligt enklare om det gick att förhandla om vädret. Om det vore bestämt av oss människor.

Jag tolkar Gunnar Hökmark som att både EU:s kvarvarande länder och Storbritannien står inför en process om de inte har någon som helst möjlighet att påverka utgången av. Att utfallet redan är bestämt på förhand och att båda parter kommer att förlora.
Men givetvis finns det ju inget som hindrar de människor som ska sköta förhandlingarna, att försöka nå ett resultat som inte blir katastrofalt för båda parter.

”Man kan inte bara plocka ut det bra sakerna ur EU-medlemsskapet, man måste också vara med på de dåliga sakerna” – så låter det ofta.
Men, varför inte, egentligen? Vilken naturlag är det som säger att det är omöjligt att vara en del av ett samarbete om utbyta av varor och tjänster, utan att man för den del måste lyda under en centraliserad byråkratisk makt som hittar på lagar och regler som man inte tycker om?

Jag tycker att det är ganska oroväckande att Hökmark, som ju är en av de politiker vi har valt att vara med och styra EU, beskriver utvecklingen som ett ostoppbart tåg som går mot en oviss framtid och att ingen kan göra något.

Det finns väl inget som hindrar att man kliver fram till förarsätet och styr mot det mål som man tror ger den bästa lösningen för alla parter?
Eller, är det kanske helt enkelt så, att det är viljan som saknas? Vill man helt enkelt statuera ett exempel för andra länder som kanske när en tanke om att bryta sig ur?