Barnpassning och finanskriser

Ungefär såhär var det, fritt ur minnet.

På Capitol Hill i Washington DC bestämde sig en grupp av småbarnsföräldrar sig, för att starta ett barnpassningskollektiv. Föräldrarna i gruppen skulle hjälpas åt att passa varandras barn.  Om något föräldrapar blev bjudna på en fest eller av någon annan anledning inte kunde vara hemma med sina barn någon kväll, så kunde någon av de andra föräldrarna i kollektivet passa barnen.

Det infördes en typ av checkar som skulle användas för att betala barnpassningen med. För en check kunde en familj byta till sig barnpassning en kväll. Den familj som passade barnen kunde sedan använda den checken för att i sin tur byta åt sig barnpassning vid ett annat tillfälle.

Det hela fungerade mycket bra till en början, men snart uppstod det problem. Det visade sig att få utnyttjade chansen att anlita en barnvakt, utan istället satte i system att spara checkarna. Föräldrarna snålade alltså med sina checkar, vilket ledde till att aktiviteten i kollektivet avstannade.

Styrelsen för kollektivet kom då på att de skulle öka mängden checkar i systemet. Man dubblade därför antalet checkar och delade ut de nytryckta checkarna till alla i kollektivet. Det gjorde att ingen behövde oroa sig för att stå utan en check att köpa barnpassning för, om det verkligen skulle behövas. Detta ledde till att aktiviteten i kollektivet återigen tog fart.

Den här analogin brukar användas för att illustrera begreppet likviditetsfälla. Det ekonomiska systemet avstannar därför att det saknas likviditet, alltså pengar. Likviditetsfällan uppstår när människor, istället för att konsumera, väljer att spara. Den onda spiral av minskad konsumtion och ökat sparande leder till att ekonomin, till slut, helt avstannar.

En likviditetsfälla ska, enligt modellen från Capitol Hill, lösas genom att öka penningmängden och därmed stimulera konsumtionen. Det får de ekonomiska hjulen att åter börja rulla.

Men är det verkligen en analogi som håller för den ”verkliga” ekonomin?

Min första observation är att, givet att exemplet från Capitol Hill verkligen är applicerbart utanför barnpassningskollektivet, det inte är så lätt att öka penningmängden på ett rättvist sätt. I ett litet barnpassningskollektiv kan styrelsen öka mängden checkar på ett rättvist sätt genom att, per post, skicka nya checkar till alla i kollektivet samtidigt. När en stat, eller en centralbank, ska öka penningmängden i en verklig ekonomi är det betydligt svårare.
I praktiken går det inte att se till att alla får de nya pengarna exakt samtidigt. I stället brukar de ”nya” pengarna introduceras i ekonomin på något visst ställe.
I en ekonomi som rustar för krig brukar staten finansiera upprustningen genom att trycka pengar och för dessa köpa krigsmateriel. De som är verksamma inom militärindustrin får då de nya pengarna först och kan använda dem till att handla för de ”gamla” priserna. När pengarna väl har nått gemene man så har priserna stigit. På så sätt gynnas en viss del av befolkningen på en annan del av befolkningens bekostnad. Staten har genom sitt agerande omfördelat välståndet i landet.

Min andra invändning mot exemplet med barnpassningskollektivet är att det inte är en korrekt modell av en fungerande ekonomi. Konstruktionen med checkar som kan bytas mot barnpassning stämmer helt enkelt inte med hur en ekonomi fungerar. I barnpassningskollektivet har men fixerat priset för barnpassning – en check per gång. Självklart fungerar det inte så i verkligheten. Att få barnpassning på julafton borde ju vara dyrare än att få barnpassning en vanlig lördagskväll, till exempel.

Att systemet inte tillät olika pris vid olika tillfällen, var alltså en del av problemet. En annan del av problemet var att priset inte gick att sänka.
Om det visade sig att efterfrågan på barnpassning var så låg att ingen ville köpa tjänsten, så betyder det i själva verket att priset var för högt.
Den likviditetsfälla som sägs ha uppkommit, var kanske i själva verket ett exempel på det som alltid uppkommer när priser regleras. Aningen blir det brist eller så blir det överskott.
Eftersom priset på barnpassning inte fick röra sig fritt, så uppstod ett överskott på utbud i förhållande till efterfrågan.

En annan anledning till att barnpassningscheckarna inte kan användas om analogi för verkliga pengar, är att de inte delar en av verkliga pengars viktigaste egenskaper. De kunde nämligen inte delas upp i fraktioner. Det var omöjligt att använda en halv, eller en tredjedels check. Riktiga pengar kan delas upp i oändligt små fraktioner. Ett pris på en vara kan, i teorin, sänkas med en miljondels öre eller en miljondels miljondel av ett öre. Checkarnas konstruktion omöjliggjorde en korrekt prissättning av barnpassningen. En halv check var värdelös.

Barnpassningskollektivets prismekanism var helt enkelt gravt dysfunktionell. De problem som uppstod har inget med någon likviditetsbrist att göra – utan är istället ett typiskt exempel på hur en marknad som saknar funktionella pengar och dessutom har prisregleringar, fungerar. (eller inte fungerar, snarare).

Därför är det olyckligt att den felaktiga slutsatsen från Capitol Hill har kommit att användas som intäkt för de av centralbankerna genomförda ”kvantitativa lättnaderna”. Efter finanskrisen 2008 gjorde man nämligen analysen att det var fråga om en likviditetskris i det ekonomiska systemet. Genom att göra massiva åtgärder för att öka likviditeten så har man faktiskt inte löst problemen. Istället har man underblåst en sällan skådad tillgångsinflation som har visat sig i stigande fastighetspriser och stigande aktiekurser.

Konsekvenserna av detta har vi ännu inte fullt ut sett. Men jag tror att det kommer att bli ganska besvärligt framöver – för att uttrycka mig försiktigt.