Bonde på låtsas

Som ni läste i artikeln om mig inför lanseringen av den här bloggen, så hade jag väldiga problem med att komma på vad bloggen skulle heta. Redaktionens första förslag, som också var arbetsnamnet på bloggen i början, var ”Arga bonden”. Jag hade lite svårt att förlika mig med det namnet. Jag är ju nästan aldrig arg – längre. Om man har en blogg som heter arga bonden, så tror jag att läsarna förväntar sig att man ska vara arg, åtminstone ibland.

”Bonde på riktigt” fick bli en nödlösning som jag kunde stå ut med. För om det är svårt att låtsas vara arg, så är det bara marginellt svårare än att låtsas vara ”på riktigt”. För, vad är en riktig bonde? Tänk om läsarna av bloggen inte tycker att jag verkar vara bonde på riktigt. Då står jag där med byxorna nere.

Det är egentligen ganska absurt, men det är faktiskt så, att det inom vissa bondekretsar pågår livliga diskussioner om vad som är en riktig bonde och vilken bild av det svenska lantbruket som är den mest riktiga. Diskussionen finns också utanför kretsen av bönder. Ett exempel är den omtalade Bregottreklamen, där man visar kliniskt rena kor som betar i något som nästintill liknar edens lustgård med en evigt skinande sol från en klarblå himmel. Reklamen har fått kritik från många håll, då man inte anser att den visar hur det är ”på riktigt”. Här och här

Men hållå! – tänker jag. Det är en reklamfilm. Ska vi ha det kravet på reklamfilmer, att de ska visa exakt hur det är på riktigt – då är det inte bara Bregottreklamen som ska kritiseras. Sådär rent blir det ju inte i köket när man sprayar på något nytt mirakelmedel. Visserligen blir det kanske rent till slut, men först efter att man har skrubbat sig svettig med en rivig tvättsvamp.

Det pågår en strid om vem som ska få privilegiet att sätta bilden av det svenska lantbruket. I reklamen försöker man visa en bild, djurrättsorganisationer försöker sätta en annan bild och vi bönder försöker visa hur det är på riktigt. Men vad är det då att vara ”på riktigt”?

Sanningen är nog att den riktige bonden kan vara lite vad som helst. Det finns bönder som har stora gårdar, det finns de som har små gårdar. Det finns bönder som nästan aldrig lämnar gården utan jobbar nästan dygnet runt (som min far) och det finns bönder som har en del av sin inkomst från arbete utanför gården (som jag). Det finns gårdar där det ser för jävligt ut och det finns gårdar som är pedantiskt skötta. De allra flesta gårdarna är någonstans där emellan. Vilken av dessa gårdar är ”på riktigt”?

Varför är det så viktigt för oss bönder att presentera en bild av det riktiga lantbruket? Dels är det naturligtvis för att bemöta alla andra som försöker ge sin bild av lantbruket, för att uppnå något syfte. Dels är det kanske för att vi är en bransch som är så beroende av politiska beslut. Livsmedelsproduktionen är tydligen för viktig för att den ska få ske utan politisk inblandning. Det finns en oändlig mängd styrmedel, morötter och piskor, som används för att styra oss bönder. För att vi ska kunna tala om vilka konsekvenser olika politiska beslut får, så måste vi kunna visa på hur det drabbar en typisk bonde.

Visst finns det bönder som tjänar pengar, visst finns det bönder som är rika. Men om det skulle bli bilden av hur bönder i allmänhet har det, så skulle politikerna kanske kunna få för sig att det går utmärkt att höja dieselskatten och handelsgödselskatten utan att det får konsekvenser. Därför måste vi visa att det är inte så det ser ut på riktigt. Då kanske vi ibland blir lite väl övertydliga och hittar någon bonde som har en ekonomi som skulle få den grekiska statens ekonomi att framstå som riktigt bra.
Då blir det helt plötsligt den bilden av bonden som blir den riktiga. Att vi är överskuldsatta fattiglappar som inte klarar oss själva en sekund. Mera bidrag!

Hur hanterar jag detta på den här bloggen? Jag har inga ambitioner att göra mig för talesman för alla svenska bönder. Inte heller vill jag påstå att min gård och min vardag är representativ för hela det svenska lantbruket. Men det är min verklighet. För mig är den på riktigt.