Bönderna betalar betet

Jordbruk bedrivs ute i naturen. Precis som all annan mänsklig verksamhet.

Städer, vägar och fabriker byggs där det från början var natur. Mänsklig verksamhet handlar om att skapa betingelser som håller naturen borta. Vi bygger en väg som ska vara slät och torr, vi bygger ett hus som skyddar mot blåst, vind och kyla och vi ser till att det inte växer upp träd och buskar på parkeringsplatsen utanför ICA-butiken.

Jordbruk handlar om att hålla naturen borta från åkrarna. På åkrarna strävar man efter att skapa ett onaturligt tillstånd av monokultur. Det ska bara växa vete på en veteåker och bara växa de grässorter som är önskade på en vall.
Det kanske känns svårt att acceptera, men att tro att det är på något annat sätt gör en bara besviken.

Man dock inte lyckas fullständigt. Värdet av en parkeringsplats utanför butiken är, i pengar räknat, mycket högre än motsvarande yta som används som åker. Därför kan mycket större resurser sättas in för att hålla parkeringsplatsen fri från natur än vad man kan göra på en åker. Därför blir en veteåker aldrig helt fri från oönskad växtlighet.

Varje misslyckande att hålla naturen borta från åkermarken kostar pengar. Pengar som bonden själv betalar. Bönder, som ju är generösa människor, accepterar väldigt stora kostnader för de skador som naturen orsakar. Alla människor är, för sin matförsörjning, beroende av att världens bönder lyckas att hålla tillräckligt mycket natur borta från sina åkrar. Ändå uppskattas sällan våra ansträngningar och vår oerhörda generositet.

Snarare kritiseras vi för våra ansträngningar. Vår acceptans för de skador som naturen gör på våra grödor uppmärksammas aldrig. Istället får vi kritik de gånger vi säger att; ”nu får det vara nog”.

På senare år har de växande stammarna av stora fåglar, som gäss, svanar och tranor, skapat enorma problem för lantbruket. Hjortar, vildsvin och älgar lever och frodas av att äta av bondens grödor. De stora viltstammarna skapar glädje hos jägarkåren, men priset betalas helt och hållet av några få bönder.
Jag törs säga att ingen annan privatperson eller yrkesgrupp skulle acceptera så stora ekonomiska förluster som bönderna gör. Ändå är det vi som utmålas som de giriga.

Här är ett exempel på en kollega till mig som årligen förlorar 40 – 50 000 kronor bara till följd av vildsvinens härjningar. Hand upp, den som ärligt kan säga att ni skulle acceptera att själva betala de summorna direkt ur egen ficka, utan att knorra.