Bondesamhället 2.0

Jag blev inspirerad av Johan Norbergs radiokrönika, som idag handlade om den nya delningsekonomin. Alltså en ekonomi som bygger på att vi delar med oss till varandra.

Det innebär att vi på internet börjar finna former för att dela med oss av erfarenheter och tips som till exempel hjälper oss att hitta till ett bra café i någon liten fransk småstad eller att det bästa hotellet i Riga. Delningsekonomin ger oss också möjlighet att samordna oss med människor som vi inte känner, men som har samma behov – till exempel behovet av att få skjuts från en plats till en annan, eller att tillfälligt hyra ett rum eller en lägenhet.
Alla blir glada, utom de som förut tjänade på att det inte var lätt att få skjuts eller hitta ett tillfälligt billigt boende.

Jag tänker att den nya delningsekonomin inte alls är ny. Den är i själva verket urgammal. Det som är nytt är att den omfattar så många människor och att den är global.

”Förr i tiden”, i det gamla bondesamhället, rådde också en delningsekonomi. Människorna i en by delade hela tiden med sig av erfarenheter till varandra.
I byarna fanns det som brukar kallas för ”naturliga auktoriteter” – människor som tack vare sin rådighet, erfarenhet och klokhet blev sådana som folk gärna vände sig till för att få råd i olika frågor. Tvister löstes många gånger också genom att parterna gick till någon som de båda hade förtroende för. Den personen fick därför döma i allehanda tvister.
De som hade den naturliga auktoriteten, hade den inte i kraft av titel eller ämbete, utan bara i kraft av sitt rykte och sin förmåga att ge goda råd.
I samma sekund som personen i fråga började komma med dåliga råd, eller missbruka sitt förtroende, försvann också personens auktoritet.

Ett annat exempel på den gamla delningsekonomin är alla de försäkringsbolag som uppstod då, till exempel, bönderna samlade ihop pengar i en gemensam kassa som skulle täcka förlusterna för den som drabbades av en brand. Dessa brandstodsbolag, som de kallades, är grunden för de länsförsäkringsbolag som fortfarande finns. Det är helt enkelt fråga om människor som gemensamt går samman för att dela en risk.

När industrialisering och globalisering kom, försvann de naturliga auktoriteterna. Människor gav sig iväg från byarna och flyttade till städer där de inte kände så många. De visste inte vem de kunde lita på och be om råd.
Det blev starten för två parallella utvecklingar.
Dels växte staten och dess erbjudande om trygghet, råd och rättsskipning lockade.
Dels växte företagen och varumärken blev viktiga. För varumärkets syfte är att erbjuda trygghet. Om jag är i ett främmande land kan jag alltid äta på McDonalds. Det är inte speciellt gott, men jag blir mätt och (troligtvis) inte matförgiftad. Både staten och McDonalds säljer trygghet.

Men, som Johan Norberg är inne på, så har vi på internet hittat former för göra delningsekonomin global. Det gamla bondesamhället 2.0 – liksom.

På nätet finns åter de naturliga auktoriteterna. Kloka gummor och gummor som många väljer att följa – helt enkelt för att de bär ett stort förtroende.
Sidor som samlar vanliga människors recensioner av hotell och restauranger.
Appar som gör det möjligt att samordna samåkning i bil.
Marknadsplatser för nya och begagnade föremål.

Bloggare och skribenter är vår tids byäldste.
Facebook är vår tids kyrkbacke där vi skvallrar och utbyter information
Blocket.se är vår tids bondauktion och höstmarknad.
I stället för att fråga grannen om skjuts, så går vi in på vår Uber-app i telefonen.

Både staten och de etablerade varumärkena är nu inte ensamma om att erbjuda trygghet. Vi hittar tryggheten i varandra på nätet. Det innebär otroliga utmaningar för de som tidigare haft monopol på tryggheten.

Varför ska jag gå på McDonalds när jag är utomlands, när jag vet att det runt hörnet ligger en fantastik liten restaurang, där jag kan äta utan att bli matförgiftad?  Det har jag nämligen tagit reda på via mitt nästan oändliga kontaktnät i den globala bondbyn som vi kallar internet.