Äganderätten begränsar friheten, därför ska den användas så lite som möjligt.

Jag tycker att det känns moraliskt rätt att sträva mot en ordning där varje individ har så stor frihet som möjligt. Varje inskränkning av människors frihet måste kunna motiveras väldigt bra för att kunna vara aktuell.

Hundraprocentig frihet att göra precis vad man vill kan vi inte ha – även om vi skulle bo i Edens lustgård där alla resurser fanns i överflöd. Det skulle även i en sådan miljö, vara förbjudet att utöva våld mot andra.

Nu bor vi ju inte i Edens lustgård, utan i en värld där det råder knapphet och brist på nästan allting.
Två personer kan inte stå på precis samma plats, äta precis samma köttbulle eller sitta på precis samma stol. För att undvika, annars olösbara, konflikter behövs någon form av regelverk. Det är här äganderätten kommer in.

Det är den som äger en viss plats som har rätt att vara där, det är den som äger köttbullen som har rätt att äta den och det är den som äger stolen som har rätt att sitta på den. Äganderätten till platsen, köttbullen och stolen kan överlåtas på andra genom olika typer av frivilliga överenskommelser. Jag kan sälja min tomt, ge bort min köttbulle och testamentera min stol till någon annan.

Äganderätten innebär en inskränkning i människors frihet. Jag är förhindrad att gå in i grannens hus och äta av hennes mat. Jag kan inte låna någons bil utan att fråga. Jag kan inte såga ner någon annans träd. Men alla dessa begränsningar är, som sagt, nödvändiga för att undvika olösliga konflikter.

Förutom detta så leder äganderätten till en möjlighet att hushålla med våra begränsade resurser. Om inte äganderätten fanns så skulle det bli en tävling mellan alla människor där det gällde att bli den som först konsumerade någonting. Världens alla köttbullar skulle snabbt bli uppätna och så fort man såg ett träd skulle man vara tvungen att såga ner det innan någon annan gjorde det.

Men, hur är det då med tankar och idéer? Kan man hävda äganderätt till sådana?

Ja, det är klart att man kan. Inom immaterialrättens så görs det hela tiden. Patentlagstiftning och upphovsrättslagstiftning tillskriver den som först har ansökt om patent eller upphovsrätt, äganderätten till en idé.

Men är det verkligen nödvändigt för att undvika, annars olösbara, konflikter?

Nej, det finns ju faktiskt inget som hindrar två eller flera personer att konstruera likadana eller snarlika maskiner. Det går alldeles utmärkt för två personer att tänka samma tanke samtidigt.

Immaterialrätten är alltså inte ett regelverk för att lösa annars olösliga konflikter, det är ett regelverk som är till för att garantera upphovsmän och uppfinnare ekonomisk vinst. Jag anser inte att det är ett tillräckligt starkt argument för en så omfattande inskränkning av människors frihet.

Vi människor har hela tiden drivit utvecklingen framåt genom att låna idéer från varandra. Vi har kopierat och förfinat andras sätt att lösa problem och det har vi gjort utan att fråga om lov. Det är orimligt att någon ska ha ensamrätt på någonting bara för att den personen råkade vara den förste att göra eller tänka på ett visst sätt.