Crocodile Dundee, könsmaktsordning och äganderätt

De båda filmerna Crocodile Dundee I och II, har ungefär samma upplägg fast spegelvänt. Den första filmen börjar i Australien och slutar i New York och den andra filmen börjar i New York och slutar i Australien.

Mick ”Crocodile” Dundee har tillsammans med sin kollega Walter ljugit ihop en historia om hur Mick krupit genom ödemarken i en vecka efter att ha blivit halvt uppäten av en krokodil. Detta fångar New York-journalisten Sue Chartons intresse då hon är på reportageresa i Australien. Hon ber sin chef och till lika pojkvän om att få stanna kvar i Australien några extra dagar, för att på tidningens bekostnad besöka denna Mick Dundee.

Det är uppenbart att Sue:s roll i historien mest går ut på att vara snygg, härlig och sårbar. Hon tycker att det är lite läskigt att vara ute i ödemarken i Australien, men hon är ändå ganska tuff och verkar beslutsam om att visa sig kapabel.

Mick Dundee är också han både snygg och härlig. Däremot är han inte sårbar. Han kan nästan allt. Bland annat kan han få den vattenbuffel som står i vägen för deras bil att istället lägga sig i vägen för bilen. Detta genom att stirra buffeln i ögonen och göra något som påminner om det djävulstecken som är vanligt förekommande på rockkonserter. (En knyten näve där tummen, pekfingret och lillfingret hålls utsträckta). Redan första dagen ute i ödemarken har Mick dessutom strypt en orm och skrämt några tjuvjägare genom att, iklädd en urgröpt känguru, beskjuta dem och deras bilar.

Den andra dagen blir Mick och Sue lite osams. Mick säger att en ”stadstjej” som hon inte skulle klara sig själv där ute i busken. Det är ett helt korrekt konstaterande. Antagligen skulle hon klara sig lika dåligt som en ”stadskille”. Det är ju inte könet utan bristen på erfarenhet av Australiens ödemark som Mick påtalar. Sue är, och definierar sig som, tjej – så det är som sagt ett korrekt konstaterande av Mick.
Sue blir förbannad och fattar det överilade beslutet att gå ensam till dagsetappens slutmål.

Mick, som kan röra sig ljudlöst i skogen håller ett vakande öga på Sue under hela dagen och det verkar gå väldigt bra för henne. Ända tills dess hon bestämmer sig att avslöja, både för oss som tittar och för Mick, att det inte är något linne hon har på sig. När hon tar av sig kjolen så visar det sig att det svarta linnet är överdelen på en baddräkt. En mycket märklig baddräkt med string som jag tror var typisk på åttiotalet. Skinkorna lyser vita när hon tassar ner till vattnet för att fylla sin vattenflaska. Givetvis hoppar det upp en krokodil och Mick får tillfälle att, medelst kniv, visa att även krokodiler har en svag punkt i området där rygg och huvud möts.

Mick räddar alltså livet på Sue och för det är hon mycket tacksam. Därför kramas de en stund.

Scenen hade givetvis fungerat precis lika bra även om Sue hade haft en mer anständig baddräkt eller hade behållit kjolen på. Men det hade troligtvis inte blivit den mest berömda scenen ur filmen och kanske hade inte filmen blivit så framgångsrik. Men, det är ett uppenbart objektifierande av kvinnokroppen – eller iallafall kvinnostjärten.

Även Mick får tillfälle att visa upp sig. När han ska visa hur man kan spetsa en fisk med ett spjut så står han solbränd i bar överkropp med vatten upp till låren. Av någon obegriplig anledning har han rödaktiga skinnbyxor på sig där ute i vattnet. Det finns, vad jag kan komma på, inte någon praktisk anledning till att ha skinnbyxor på sig när man är i vattnet. Jag kan däremot komma på en hel rad av praktiska anledningar till att inte ha på sig skinnbyxor när man badar benen.
Antagligen såg det lite snyggare ut i bild.
Så, även om det går att hävda att denna scen ska skänka lite ögongodis även till dem som är mer attraherade av mannens överkropp än kvinnans underkropp – och på så sätt kan ses som en objektifiering av manskroppen, så är det inte alls lika uppenbart som i fallet med Sue och hennes åttiotalsbaddräkt.
Dessutom är ju Mick väldigt skicklig med sitt spjut medan Sue var både obetänksam, oerfaren och hjälplös i sin baddräkt.

Efter att Mick har spetsat en, uppenbarligen redan död, fisk får han möjlighet att prata lite om äganderätt. Han menar att det inte är så noga här ute i ödemarken. Naturen är så mycket större och äldre än vi människor, så vilken rätt har vi att gräla om vem som äger vad? ”Det är som att två loppor skulle gräla om vem som ägde hunden” säger han. Den här inställningen har Mick reviderat väsentligt i den andra filmen. Jag återkommer till det.

Filmen fortsätter.  Det är vackert och fint i Australien. Mick och Sue hånglar lite. Sen åker Sue hem. Mick får följa med till New York.

Nu är Sue på hemmaplan. Här vet hon hur varje slipsten ska dras. Mick är bortkollrad och klarar med nöd och näppe att åka rulltrappa.

Men genom att vara trevlig och bonnig, samt genom att kasta eller vifta med sin jättestora kniv när så behövs, finner sig Mick ganska snabbt till rätta i storstan.
Om det var tänkt att skildringen av vistelsen i New York skulle jämna ut den stereotypa skildringen av deras tid i Australien så misslyckas man. Mick är aldrig bortkommen på riktigt, han imponerar snarare med sitt okonventionella sätt att hantera de nya situationer han ställs inför.

Däremot ställer Sues pojkvän till lite förtret för Mick. Han är otrevlig och arrogant. Därför får han en käftsmäll av Mick. Han får dock en gruvlig hämnd när han friar till Sue och hon tackar ”ja”.
Mick blir ledsen och tippar i sig en halv sjuttis brännvin.

Nåväl, på slutet ordnar det upp sig – Sue ångrar sig och vill vara ihop med Mick istället.

Nu är det hon som helt och hållet sitter i förarsätet. Mick och hennes (före detta) pojkvän är helt utlämnade i hennes makt. Pojkvännen, som ingen som ser filmen kan känna någon sympati för, blir dumpad. Sedan ser vi inte mer av honom. Han är en ”slit och släng”-karaktär. Han är den jag identifierar mig mest med i filmen.
Kanske kan det faktum att Sue, i slutet på filmen, får bestämma livsödena för två karlar, uppväga både för hur tafflig hon var ute i ödemarken och för den märkligt skurna baddräkten.

Uppföljaren börjar som sagt i New York. Sue blir via sin för-förra pojkvän insyltad i den Colombianska knarkmaffian. Eller, mer korrekt, hon blir tillfångatagen av maffian. Nu är det upp till Mick att hjältemodigt befria henne. Om den första filmen kanske ändå var ganska jämn rent genusmässigt så skapas här ett ointagligt försprång i Micks favör. Han får vifta med kniv, åka raggarbil, lyssna på Iggy Pop och slutligen befria Sue ur fångenskapen.
Sue får mest sitta och se sur, arg och ledsen ut.

Nu har Mick och Sue arga Colombianska knark-killar efter sig. För att Mick ska kunna skydda Sue så tar han med henne till Australien. Sue har nu helt tappat initiativet, både i livet och i filmen. Hon får vakta fångar och hjälpa Mick att plocka några speciella bär som han ska koka en illaluktande puré av. I allt väsentligt är hon en bifigur.

Innan det brakar lös på riktigt får de dock en lite lugn stund tillsammans. Mick avslöjar då att han äger ett markområde här i ödemarken som är mycket större än staten New York. Han har ärvt det från sin farbror. Dessutom finns det på Micks mark en guldgruva som han ser som sin pensionsförsäkring. Nu var det här med äganderätten helt plötsligt väldigt viktigt för den gode Mick! Jag undrar om han skulle ha dragit den där liknelsen med två loppor som grälar om vems hund det är, om han märkte att någon tog av hans guld. Jag misstänker att han sin vana trogen hade viftat med både en och annan kniv mot dem som försökte ta hans pensionsförsäkring ifrån honom.

Sammanfattningsvis är Crocodile Dundee I och II till synes gjorda helt utan tanke på könsmaktsordning och intersektionell analys. Sue är objekt och Mick är subjekt, i nästan varje scen. Men i ett större perspektiv är det dock kring Sue som hela handlingen snurrar. Det är hennes initiativ att besöka Mick. Det är hon som tar med Mick till New York och det är hon som bestämmer vem hon ska gifta sig med. Dessutom är hon uppenbarligen ingen dumskalle och hon har en väl utvecklad uppfattning om etik och moral.

Mick är ju filmens stjärna, så därför är det kanske inte så konstigt att han får göra alla roliga, smarta och farliga saker.

Men han är inte filmens enda manliga karaktär – det finns flera andra. Hur framställs då de?

Micks kollega Walter är en förvisso godhjärtad person, men i övrigt är han i allt väsentligt en inkompetent skrytmåns. Om Sue, som helt ovan vid Australiens vildmark, framställs om en aning tafflig, så är det inget mot hur Walter framställs. Trots att han bor där ute i ödemarken är han verkligen kass. När han väl ska göra en insats i den andra filmens slut så lyckas han enbart tack vare att han misslyckas med att göra det han hade tänkt göra.

De andra karlarna ute i ödemarken är rejäla karikatyrer. De dricker öl och slår varandra i magen och på käften. De är antingen gravt överviktiga eller på gränsen till undernärda. Här kan vi nog, i sanning, tala om objektifiering.

Det mest intressanta med de båda Crocodile Dundee-filmerna är förändringen av Micks inställning till äganderätten. När han pratar om sådant som finns i överflöd – sumpmarker, sandöknar och fladdermöss – tycker han att det inte är något att bråka om. Men när det kommer till den värdefulla och knappa resursen guld, så blir äganderätten helt plötsligt högst relevant, även för Mick.

Bara denna insiktsmässiga förändring och metamorfos hos huvudkaraktären gör att Crocodile Dundee I och II är mycket sevärda.