Cykelhjälmsklubben gör entré

När jag gick i trean på lågstadiet cyklade nästan alla i klassen till och från skolan. Det var ingen som hade cykelhjälm, men min mamma tvingade mig att ha en. Den var i vit frigolit och inte snygg på något sätt.
Alla vet vilka risker man som nioåring tar, om man avviker allt för mycket från den gängse normen. Att ha en vit frigolithjälm på huvudet, när ingen annan har det, var definitivt en avvikelse som kunde resultera i livslång uteslutning ur gemenskapen.
Varje grupp behöver en hackkyckling för att gruppen ska hålla samman – varför då inte välja killen med vit frigolit på huvudet?

Det var hemskt, första gången jag svängde in på skolgården med frigoliten. Jag förstod att allt var kört. Den där tjejen som jag var kär i skulle ju aldrig någonsin vilja visa sig med frigolitkillen – det var uppenbart. Frågan var om jag någonsin mer skulle få vara med i kompisgänget.

Då såg jag en annan kille i klassen komma smygande över skolgården. Han hade också frigolit på huvudet – som jag, fast blå.
På första korta rasten, som var tio minuter lång, hade vi ett långt samtal jag och han. På den tiden var en tio minuter lång rast en evighet. På samma tid som man idag knappt hinner dricka en halv kopp automatkaffe, hann man på den tiden göra slut med en tjej och bli ihop med en annan, spela en fotbollsmatch och bli nedknuffad 25 gånger från en snöhög – eller – ha ett samtal om livets stora och väsentliga frågor.

Hur skulle vi, jag och den blåa frigolitkillen, hantera situationen? Vi insåg att vi var slut som artister, både jag och han, men kunde vi ändå kanske stötta varandra?
Han föreslog att vi nästa morgon skulle träffas ett par hundra meter ifrån skolan, utanför leksaks- och godisaffären ”Klockars”, och cykla tillsammans in på skolgården. Det var en bra idé tyckte jag, så det fick bli så.

Det kändes lite lättare faktiskt. Våra ryggar var lite rakare dagen därpå när vi rullade in på skolgården. Dessutom var det ganska trevligt att stå och småsnacka lite, bara jag och han, för att liksom förbereda oss för vår gemensamma frigolitparad in på skolgården.
Vi bestämde oss att ses dagen därpå också. Vi fann en väldig sammanhållning och styrka i insikten om att alla hatade oss.
Vi hade en klubb – en cykelhjälmsklubb!

Nästa morgon var det ytterligare en person som stod där, utanför ”Klockars”. En tjej ur klassen med rosa frigolit. ”Kan jag också få vara med i cykelhjälmsklubben”, undrade hon.
Det fick hon. Så var vi tre.

Snart var hela klassen utom de som bodde så nära att de promenerade till skolan, med i klubben. Vit, blå och rosa – jag tror att det var de färgerna som fanns. Alla stod vi där och hängde lite småtufft över våra bockstyren utanför ”Klockars”.
Fem minuter i åtta gjorde vi entré på skolgården. Cykelhjälmsklubben var skolans hetaste och tuffaste gäng. Vi hade förändrat världen, iallafall den del av världen som utgjordes av Kyrkbyskolans skolgård. Jag och den blå frigoliten stod emot utfrysningen och hånet de första dagarna genom att vi fann stöd i varandra. Utanförskapet stärkte vår grupp och fler anslöt sig. Vi blev till slut en liten folkrörelse som ingen kunde stoppa.

När hela klassen var med i klubben så upplöstes den. Det behövdes ju inte längre. Cykelhjälm hade blivit norm.

Jag tänker ofta på vår cykelhjälmsklubb. Hur lätt det var att känna gemenskap och styrka i utanförskapet. Hur vi backade upp varandra i klubben. Hur den som gav sig på någon av oss, snart skulle få ångra att han eller hon inte skyddat sitt dumma huvud med kulört frigolit, då cykelhjälmsklubben ryckte ut till försvar.

Jag tänker på vilket misstag det är att tro att man kan få människor att förändra beteende genom att frysa ut dem ur gemenskapen. Vilket misstag vi gör om vi tror att de som vi försöker frysa ut inte kommer att finna stöd i varandra och skapa en egen och mycket starkare gemenskap än den vi har. Hur den gruppen förenas i känslan av att alla andra hatar dem. Det blir en grupp som aldrig kan splittras, eftersom det yttre hotet alltid är större och starkare än eventuella inre stridigheter och meningsskiljaktigheter.

Hur den gruppen, om det får fortgå, snart kommer att bli ännu fler. Hur de kommer att cykla in på skolgården i samlad trupp och inte vika för någon eller något.
Hur deras norm, snart också kan bli den norm som gäller generellt.