Debatten om värnplikten visar att vi helt tappat koncepten

Jag förstår – och delar i princip – den liberala ståndpunkten att det är fel att tvinga någon att göra värnplikten. Brösttoner höjs om att det är en form av slaveri. Förvisso är det sant. Staten tar ett år av ens liv. Värnplikt är slaveri precis lika mycket som skatt är stöld.
Men debatten idag handlar nästan uteslutande om de månader man gör värnplikten. Ingen verkar diskutera det egentliga syftet med värnplikt.

På Radio dalarna intervjuades några ungdomar och de fick frågan om vad de tyckte. Någon tyckte att det var OK, men lite jobbigt det här med tvånget. Flera framhöll det som positivt att tjejer också skulle kallas till mönstring – ”ett stort steg för jämställdheten”.  Någon tycker säkert att det är bra att ungdomen får lära sig lite hyfs och få lite ordning och disciplin itutat sig.

Sysselsättningsåtgärd, uppfostringsläger eller jämställdhetsprojekt – det verkar som att värnplikten ses som ett verktyg för precis allt, utom vad det egentligen är.
Värnplikten syftar uteslutande till att förse det svenska försvaret med utbildade soldater som i händelse av krig förväntas ”blöda och dö” för att försvara Sverige. Uppfostringen, sysselsättningen och den eventuella jämställdheten är bara bieffekter.

Om man tycker att det är fel att några kan komma att tvingas göra lumpen – några månader med exercis, träning och vita blixten i meterdjup snö – hur fel ska man då inte tycka att det är att tvingas ge sig ut i krig?
För det är det, och bara det som det handlar om.

Om vi ska ha ett försvar, så måste några (troligtvis ganska många) vara beredda att dö eller skadas allvarligt. Det går inte att komma runt detta faktum.
Frågan är vilka det ska vara. Ska vi förlita oss på att tillräckligt många frivilligt anmäler sig till både utbildningen och det eventuella kriget? Ska vissa av oss tvingas ut i granatsplitter och kulsprutesmatter? Ska vi förlita oss på att ”någon annan” kommer att fixa det åt oss? Kommer amerikanska, engelska och kanadensiska unga män och kvinnor att ta en kula för oss, när vi sitter hemma i stugvärmen och bekymrar oss över att det helt plötsligt har blivit jättesvårt att få tag i avokado till guacamolen?

Dagens debatt visar, trots att kris- och krigsberedskapen på senare tid börjat diskuteras igen, att vi svenskar lever i naiv drömvärld. Vi ser värnplikten som allt annat än en skola där vi ska lära oss att döda och dö för vårt land.

Till syvende och sist, handlar det faktist om det. Vem ska blöda och dö för att försvara världens högsta skattetryck, de vajande vetefälten, de blånande bergen och alla de rovdjursavvisande stängsel som vi tvingats sätta upp. Är det du och jag som ska göra det – och i såfall – ska vi göra det frivilligt eller med tvång. Eller ska vi hoppas att någon annan gör det åt oss?
Det är de tre alternativen vi har.