Delningsekonomin – ett fyrkantigt hjul?

För drygt femton år sedan hände det sig, att två fjuniga 22-åringar med oavslutade utbildningar inom ”data”, kunde starta ett företag som efter bara någon månad värderades högre än företag som funnits i hundra år. Detta trots att det nya företaget inte producerade någonting. Alls.

Det enda som fanns var en idé och ett löfte om framtida vinster.

De som ifrågasatte om värderingen var korrekt avfärdades ofta med argumentet att ”det är nya tider nu, det går inte att räkna som man gjorde förr”.

Sedan visade det sig att, det förvisso var nya tider, men att detta inte innebar att man skulle räkna på något annat sätt. IT-bubblan sprack.

Men med facit i hand blev framtiden faktiskt så, som Jonas Birgersson och de andra superkändisarna under IT-yrans yrsligaste dagar sade att den skulle bli. Det här med internet var verkligen ingen bubbla.

Ungefär samma tendenser som under IT-tiden runt millennieskiftet anar jag, när vi idag pratar om ”delningsekonomi”. Det är förvisso revolutionerande att vi, via internet, har kopplat samman nästan hela världen på ett sätt som gör att vi kan sägas ha skapat en global bondby.

https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/bondesamhallet-2-0/

Men även om många begrepp som ”AirBnB”, ”Uber” och ”Taskrunner” är nya, så är det samma gamla principer som råder inom den ”nya” delningsekonomin som inom den ”gamla” ekonomin.

De lösningar som skapar värde kommer att finnas kvar och de lösningar som inte gör det, kommer bara att vara flugor.

En av de bärande idéerna inom delningsekonomin är just begreppet ”delning”. Om jag har en grej som jag inte har behov av just för tillfället, till exempel en gräsklippare, så kan jag ”dela” gräsklipparen med min granne. På så sätt behöver grannen inte köpa en egen gräsklippare och jag får lite pengar i hyra av min granne. I och med digitaliseringen och de tjänster som uppkommit, finns det nu möjlighet att utvidga gräsklipparsamarbetet att gälla fler än mig och min granne. Även personer som jag inte känner kan låna min gräsklippare. Det har helt enkelt skapats nya plattformar där utbud och efterfrågan kan mötas.

Tanken att de som för tillfället inte behöver någonting, kan låna ut till de som behöver,  är inte ny.

När man tänker efter, är detta precis den funktion som en bank har i ett samhälle. På banken kan de som för tillfället har råd att avstå från konsumtion förvara sina pengar. Banken lånar sedan ut pengarna till de som har ett större och mer trängande behov. Det är i princip ingen skillnad på att låna ut en gräsklippare till någon som behöver den bättre och att låna ut pengar till någon som behöver dem.
Banken har alltså samma funktion som ”blocket.se” – nämligen att koppla ihop utbud och efterfrågan.

Men förutom att koppla ihop de som vill låna ut och de som vill låna, har en bank ytterligare en funktion. Det är banken, och inte jag, som gör hela jobbet med att bedöma om den som vill låna mina pengar ska få göra det. Jag slipper fundera på låntagarens återbetalningsförmåga, det gör banken åt mig. Banken tar kreditrisken åt mig och under normala omständigheter riskerar jag ingenting. Det här är givetvis en mycket smidigare och effektivare lösning än om jag skulle behöva göra allt detta arbete själv.

En bank har alltså egentligen kommit längre i ”delningsekonomitänket” än många av de nya trendiga fenomenen inom delningsekonomin. En bank erbjuder inte bara en plattform för sina kunder där de kan dela resurser. Kunderna och banken kan dessutom dela på risken.

Att säga ”delningsekonomi” är som att säga bara ”ekonomi” –  det ekonomiska systemet är nämligen en funktion för delning.
Pengar – som jag förstår att många som lever inom den nya delningsekonomin ser lite snett på – är i själva verket det ultimata verktyget för delning. Att dela utan att använda pengar är en återgång till en ineffektiv och  uråldrig ekonomi, som för tusentals år sedan blivit utkonkurrerad av penningekonomier.

Via en bank kan människor som inte känner varandra och aldrig heller kommer att träffas dela resurser med varandra. När jag lånar pengar så vet jag inte vems pengar jag lånar och den som lånar vet inte vem jag är. Ändå kan vi dela och samarbeta med varandra. Många tycker att det är problematiskt att pengar är anonyma – jag tycker däremot att det är jättebra. Via en bank kan två personer som kanske hatar varandra ändå dela resurser med varandra. Vi behöver inte känna tillit till varandra, det räcker att vi båda känner tillit till banken. Banken erbjuder en fantastisk plattform där nazister, rasister, fascister, kommunister, veganer och köttproducenter – tack vara att pengarna är anonyma – faktiskt kan samarbeta med varandra. På banken kan människor som inte har stora personliga kontaktnät och rika vänner ändå få låna pengar – om de har en tillräckligt bra affärsidé.

Jag tycker att det nästan är skrattretande att höra de som stjärnögt hyllar delningsekonomin som något nytt – och sedan presenterar lösningar som är så uråldriga och primitiva att vi övergett dem för hundratal år sedan. Det är som att höra någon sälja in ett fyrkantigt hjul, som något ”nytt och spännande”.