Den bästa sovjetstaten?

Jag åker hem med delade känslor. Jag är glad och tacksam över allt jag har fått se. Allt vackert, alla duktiga bönder och hantverkare, de fina djuren och ladugården. 
Samtidigt är jag faktiskt lite ledsen och vemodig. Förr eller senare kommer allt att vara borta. 

Norge har valt att hålla fast vid en nationell jordbrukspolitik som liknar den som även Sverige hade fram till avregleringen i slutet på åttiotalet. Den inhemska produktionen skyddas av tullar mot import. Istället för att marknaden bestämmer vad som ska produceras, och av vem, så är det en centralplanerad produktion. Priser och villkor avgörs i förhandlingar mellan bönderna och politikerna.

Norges jordbrukspolitik ska också göra det möjligt att leva på jordbruk där ”man trodde att ingen kunde bo”. Det gör att de bördigare områdena måste begränsa sin produktion. Med en ekonomisk vokabulär så kan man säga att resurserna inte används på det mest effektiva sättet. Några bromsar, för att de som inte kan gasa, ändå ska kunna hänga med.

Jag ser också att allt inte är helt effektivt. Små gårdar har alldeles för många och för stora maskiner. De som i Norge förundras över hur jag kan hinna med att bruka hela 90 hektar, bor själva på gårdar som har både fler, nyare och större maskiner än vad jag har.
Den goda lönsamheten som garanteras de norska bönderna genom politiken används till att bygga dyrt och köpa dyra maskiner. På så sätt anpassas kostnaderna till intäkterna och marginalen blir ändå liten. Så fungerar ekonomi, helt enkelt för att det är så vi människor fungerar. Vi gör inte jobbiga rationaliseringar och effektiviseringar, om vi inte måste.

 

Norges nya regering anses inte vara bondevänlig. De vill liberalisera handeln. Det har gjorts sådana försök tidigare, men det har misslyckats. Men förr eller senare lyckas det. Liksom i Sverige så bor allt fler i städerna och känslan för att bevara det som har varit minskar. För det är ingen annan än de norska matkonsumenterna som betalar för politiken. Kanske tycker de att det är värt det, kanske tycker de inte det.
Förr eller senare öppnas gränserna, tullarna avskaffas, bönderna får som de svenska bönderna tävla med övriga världen.

Då är det slut med stora delar av det norska jordbruket. De har, liksom en stor del av det svenska jordbruket hade, inte en chans. Kanske sker det snart, kanske sker det senare. Den som är högt belånad den dag skyddsnätet tas bort kommer att sitta där med skägget i brevlådan.

Det är därför jag känner mig lite nedstämd och kluven. Min gode vän som var den som först tog med mig till Norge för snart tio år sedan började resa till de här bygderna redan i början på åttiotalet. Då fanns det ännu fler små gårdar med gummor och gubbar som hade djur av raser som man sedan länge trodde var utdöda. Han har sett hur förändringen skett i Norge sedan dess. Han, som är någon slags svensk mästare i melankoli, brukar säga:
”Det är slut med Norge. Det kommer att bli som i Sverige. Alla jag känner är döda”