Den ohållbara befolkningspyramiden

”Sverige och västvärlden står inför stora demografiska utmaningar”

Jag vet inte hur många gånger jag har hört detta. Bekymrade pannor läggs i djupa veck när någon konstaterar att det blir färre som ska försörja allt fler.

Som bekant bygger staten på illusionen om att alla kan leva på bekostnad av någon annan. Problematiken med demografin – eller ”befolkningspyramiden” – är ett lysande exempel på hur smärtsamt det är när illusioner går i krasch.

Det blir tydligt att systemet inte är robust konstruerat. Det bygger nämligen på att vi alltid kommer att ha en befolkningspyramid som ser ut precis som en pyramid. I botten har vi en bred och stabil bas som består av massor av människor som jobbar häcken av sig för att försörja den lilla mängd människor som finns i toppen av pyramiden.
De som har konstruerat systemet verkar ha bortsett från tidsaspekten. Tidsaspekten som innebär att personerna som befinner sig i botten av pyramiden, varje år blir ett år äldre och förflyttar sig ett steg uppåt i pyramiden. Efter en generation har det som en gång var basen, blivit toppen på pyramiden och eftersom så många har fräckheten att inte dö i förtid, ser det inte längre riktigt ut som en pyramid.

Systemets konstruktion bygger alltså på att människor dör tidigt och/eller att antalet människor i ”produktiv ålder” ständigt blir fler, alternativt att produktiviteten hos dem som jobbar ökar drastiskt för varje generation. På så sätt kan man bibehålla den nödvändiga demografiska pyramidformen.

Det torde vara ganska enkelt att den här modellen inte är hållbar. Ganska snart måste man komma till en punkt då det blir omöjligt att generera en tillräckligt stor bas i pyramiden. Även om man lyckas så skapar lösningen en än större utmaning till nästa generation. En bred bas i dag innebär att ännu fler personer kommer att befinna sig i toppen av pyramiden om en generation. Man gör nästa generations problem ännu större genom att lösa dagens generations problem.

En kortsiktig ”lösning” kan vara att – så att säga – fylla på med produktiv arbetskraft i pyramidens botten genom arbetskraftsinvandring. Men – åter igen – det skjuter bara upp den demografiska utmaningen. När alla dessa så småningom ska försörjas på ålderns höst måste ännu fler människor komma till i pyramidens bas.

När de som befinner sig i produktiv ålder har fullt göra med att arbeta för att försörja dem som – på grund av ålderdom – inte längre kan jobba, så blir det lite pengar över till eget sparande. På så sätt kommer de inte att ha med sig så mycket sparade tillgångar när de själva går i pension och därmed blir det ännu mer beroende av att det kommer en ny – och ännu större – generation efter dem.

Hela systemet är alltså konstruerat som en negativ spiral.

Vilka långsiktiga och möjliga lösningar finns det då?

Tja, jag kan på rak arm komma på två.

Antingen höjer man pensionsåldern och/eller sänker pensionen. På så sätt anpassas storleken på pyramidens topp till den bärkraft som finns i pyramidens bas.
Eller så gör man – på systemnivå – de olika generationerna mindre beroende av varandra. Systemet borde bli robustare om man ägnade sina produktiva år till att enbart generera det överskott som man själv behöver för att klara sin ålderdom.

Det kan låta som väldigt hårda bandage och kanske som ett väldigt omänskligt och icke-solidariskt system.

Men alternativet – att ha ett system som bygger på ständigt (och exponentiellt) växande befolkning – är ännu mer omänskligt och osolidariskt.