Det är inte baddräkten som är problemet

Det enda positiva med förbudet mot den heltäckande baddräkten som kallas ”burkini” är att det verkar ha lett till att fler har fått upp ögonen för grundläggande liberala principer. Argumentationen mot lagförslaget har nämligen påfallande ofta tagit grund i dessa principer. Och egentligen är det ju inte så svårt: 

Det är fel att tvinga någon att ha på sig burkini.

Det är fel att tvinga någon att inte ha på sig burkini.

Det är givetvis inte själva baddräkten som är problemet. Det är tvånget som är problemet.

Vi klassiska liberaler, eller libertarianer, brukar ha som utgångspunkt när vi diskuterar lagstiftning och förbud, principen om att ett brott måste ha ett offer. Om det inte finns något offer så kan det inte vara fråga om ett brott. Därför måste det vara tillåtet att ha burkini på sig om man vill. Däremot borde det ses som ett brott mot liberala principer att lagstifta om – både – ett förbud mot att ha burkini och ett förbud mot att inte ha burkini.

Det här är ett resonemang som jag tror att många håller med om. Särskilt när resonemanget tillämpas på harmlösa saker som baddräkter. Lite svårare blir det när vi diskuterar t.ex. droger. Ska det vara tillåtet att knarka, t.ex? Man skadar ju ingen annan än sig själv. Är det fel att lagstifta om att alla måste använda bilbälte, cykelhjälm och mopedhjälm?
Jag lämnar den diskussionen som en övning för läsaren.

När det gäller burkini så skulle man kunna resonera kring det faktum att vissa (kanske) mår dåligt av att se kvinnor i burkini på badstranden. I ett långsökt resonemang skulle man kunna hävda att dessa personer drabbas eller skadas av att behöva se burkiniklädda kvinnor. På denna grund skulle man kunna tänka sig ett förbud mot burkini. Det skulle isåfall kanske falla under begreppet ”förargelseväckande beteende”.
Det kan alltså vara förbjudet att – i offentligheten – göra sådant som väcker förargelse.
Personligen tycker jag att det vore väldigt långsökt och jag noterar att lagen om förargelseväckande beteende verkar vara grundad på högst subjektiv grund. När tillräckligt många tycker att någonting är förargelseväckande – då kan det bli förbjudet. Jag ställer mig tveksam till lagstiftning som grundar sig enbart på subjektivt tyckande.

Förutom diskussionen om att ett brott måste ha ett offer, och att brottsoffret måste vara en annan person än brottslingen själv, så har det libertarianska resonemanget kring rätten att bestämma över sig själv och sin egendom ytterligare en del svårsmälta konsekvenser.

Om jag har byggt ett badhus så måste jag i konsekvensens namn kunna neka dem tillträde, som vill bada i burkini. Jag måste också ha rätt att säga att man måste ha burkini för att bada i mitt badhus.
Varje sådan restriktion på vilka som får och inte får bada i mitt badhus innebär att min potentiella kundkrets minskar. Jag tar alltså en affärsmässig risk om jag inför allt för mycket förbud och regler i mitt badhus.

Det fina med friheten att ha vilka regler man vill på sitt eget badhus, eller sin egna privata strand för den delen, är att det ökar möjligheten att tillfredsställa fler personers subjektiva preferenser utan att behöva inskränka människors frihet via lagstiftning.
Människor som vill kunna bada utan att behöva se burkinis, halvnakna människor, helnakna människor eller feta karlart speedos, skulle då – om de är tillräckligt många eller har tillräckligt hög betalningsvilja – få bada utan att behöva störas av sådant som de inte vill se.

Vi kan inte bortse från det faktum att vi människor har olika subjektiva preferenser när det gäller saker och ting. Det hade varit väldigt lätt om alla människor på hela jordklotet hade exakt samma uppfattning om vad som var förargelseväckande och stötande. Då hade det inte förekommit diskussioner om förbud mot burkini på badstranden. Då hade alla haft de badkläder som de kände sig bekväma i och alla hade också känt sig bekväma med att se vad andra hade på sig.

Men nu är det ju inte så. Vi har därför två val.

Antingen kan vi via lagstiftning tvinga alla att anpassa sig till en viss norm när det gäller badkläder. En norm som grundar sig i majoritetens uppfattning om vad som som är rätt och fel.
Eller så kan vi säga att var och en får bada i vilka kläder man vill och att de som har specifika och starka preferenser när det gäller badkläder får söka sig till privata badhus och badstränder som har regler som överensstämmer med dessa personers preferenser.