Det är målet som är resan

Vi passerar byn Rjukan i Tinn kommun. Rjukan är en spektakulär by i en djup dal mellan två bergsmassiv. På de slingrande serpentinvägarna ned mot Rjukan vet jag inte om jag ska hålla ögonen på vägen eller på landskapet. Det är för många intryck samtidigt.

Rjukan är kanske mest känt för sitt vattenkraftverk och att det var här som Norsk Hydro började sin handelsgödseltillverkning. Industrin och hela området är sedan nyligen klassat som världsarv.
Under andra världskriget tillverkade tyskarna tungt vatten här. Det skulle användas i deras kärnvapenprogram. På Tinnsjön lyckades norska motståndsmän spränga det fraktfartyg som skulle transportera anläggningen till Tyskland. Det har skildrats i filmen ”Hjältarna från Telemarken”.

Tinn har en lång tradition av bra liesmeder och här bor Gaute Midtbøen, som enligt uppgift ska vara en av dem som bär denna hantverkstradition idag.

Gaute är trevlig. Han har kokat kaffe och enligt egen utsago bakat en kaka. Vi fikar i smedjan och pratar om liar. Det finns massor att lära om liar.
På gården har Gaute hittat en slagg-klump som enligt fylkesarkeologen är 2000 år gammal.

Gaute har tävlat i VM i lieslåtter en gång. Det österrikiska laget hade helt andra liar. Dessa slipades inte utan vässades genom att man bankar på dem med en liten kulhammare mot ett portabelt smidesstäd. Han visar. Det blir vasst. Jag har lärt mig något nytt.

Så äntligen, efter 75 mil i bil har jag hittat det jag letade efter. En handsmidd lie från Tinn. Crèmè de la crèmè bland liar. Nu kan jag inte skylla på materialet längre.