Det är omöjligt att vara liberal idag

I dagarna bytte Folkpartiet namn till Liberalerna. Det har lett till en diskussion om ett av de mest förvirrade begrepp som finns i dagsläget. För vad är det att vara liberal? Hur ska vi som är liberaler på riktigt förhålla oss till att ett parti som definitivt inte är liberala, nu heter något som de inte är – Liberalerna? Kommer vi liberaler att få klä skott för sådant som Liberalerna hittar på i vårt namn?

Betydelsen av ordet liberal har förändrats genom tiderna och idag har det dessutom olika betydelser i olika länder. När man i USA ska kritisera vänstern, så kritiserar man liberalerna. I Sverige anses det ”höger” att vara liberal – och det beror inte enbart på att höger-vänster skalan inte ligger på samma ställa i USA och i Sverige.

Vi som är liberaler – fast inte som Folkpartiet, jag menar Liberalerna, är – är också en aning splittrade kring vad vi ska kalla oss. Några säger att de är ”klassiskt liberala” några kallar sig ”libertarianer” och – de som vill vara lite mer mystiska i sin framtoning säger ”minarkister” eller ”anarkokapitalister”.
Det här är faktiskt inte bara en lek med ord, utan det finns tydliga definitioner på respektive gren inom den klassiska liberalismen.

I princip kan man säga att den grunden för den klassiska liberalismen är följande två postulat:
-Du får inte initiera våld mot någon annan – det vill säga, du får inte slå, hota eller tvinga någon annan att göra något mot sin vilja. Det är inte en pacifistisk hållning. Du får nämligen försvara dig med vilka medel du vill mot någon som angriper dig.
– Du får inte stjäla från någon annan.

Principen om ickevåld och principen om äganderätt är alltså grunden. Hur kompromisslös man är med dessa grundläggande teser avgör vilken typ av liberal man säger att man är.

Anarkokapitalisterna är de mest kompromisslösa. Eftersom de anser att skatt är stöld då det är tvång inblandat i transaktionen från den enskilde individen till staten – så accepterar man inte staten som företeelse och konstruktion.

Minarkisten kan acceptera att staten finns, men att den enbart får syssla med militärt försvar och ett domstolsväsende. Man anser att det är svårt att lösa detta på ett bra sätt om det bara ska ske genom frivilliga privata initiativ.

De klassiska liberalerna kan tänka sig att acceptera en något större stat. Till exempel kan man tycka att polisen inte bör vara privat och kanske att en viss utbildning och sjukvård kan få bedrivas i statlig regi.

De här varianterna av liberalism sätter utövarna på prov när kommer till att delta i samhällsdebatten idag.
För vilken hållning ska man ha till en tredje pappamånad i föräldraförsäkringen, när man inte tycker att det ska finnas en statlig föräldraförsäkring alls?
Hur ska man svara på frågan om hur man tycker att riksbanken ska göra med räntan vid nästa riksbanksmöte, när man inte tycker att riksbanken är en legitim del av vårt samhälle?
Hur ska man förhålla sig till penningpolitik när man anser att det är fel att staten har monopol på att tala om vilka betalningsmedel som är godkända? Man tycker alltså att penningpolitik inte borde finnas alls. Hur ska man då kunna bedöma vilken typ av penningpolitik som är bra eller dålig?

Som debattör blir en klassiskt liberal person ofta obegriplig. Att företräda en klassiskt liberal ideologi i närvaro av en stat som är så stor att den idag lägger beslag på mer än 50 procent av individernas inkomster varje år – det är nästan omöjligt.

Den ideologiskt rättrogne liberalen har två val att göra. Antingen fortsätta vara ideologiskt stringent, men då hänvisas till att föra debatten i de små forum där andra liberaler umgås. Det är intellektuellt stimulerande, men inte förändrar det politiken till det bättre.
Eller så får man vara beredd att kompromissa med sin etik och moral och – liksom – låtsas att man tycker att det är okej med en stat. Utifrån detta blir det möjligt att vara med i samhällsdebatten och prata om det minst dåliga sättet att utforma till exempel föräldraförsäkringen. Risken är att man då klassas som avfälling och ”ond” i de mer rättrognas ögon.

Den eviga avvägningen mellan ideologi och pragmatism.

Jag tycker att folkpartiets namnbyte är olyckligt, både ur deras och oss klassiska liberalers perspektiv. Det skapar ideologisk förvirring och en urvattning av begreppen.

Jag skulle därför ha förordat ett byte till ett annat namn, och även om det antagligen är för sent att backa från beslutet så föreslår jag det ändå: Från Folkpartiet till ”Partifolket Pragmatikerna”.