Det här med fri- och rättigheter

Jag vill inte vara förmäten. Jag avstår därför från att börja den här texten på det sätt på vilket jag först tänkte.
Jag tänkte skriva något i stil med: ”Nästan alla verkar missförstå det här med de grundläggande fri- och rättigheterna som vi människor ska ha”.
Även om samtidsdebatten visar tydliga tecken på att så verkligen är fallet, så börjar jag ändå lite mer ödmjukt…

Jag har tänkt på det här med fri- och rättigheter. Det kan kanske vara så, att några har missförstått vad de innebär och kanske kan det vara förklaringen till att debatten ofta hamnar så snett.

Några friheter som vi nästan tar för givna är yttrandefriheten och religionsfriheten.
Nyligen kom en EU-dom som fastslog att det är tillåtet för företag att inte tillåta att sina anställda att bära slöja på jobbet. Några hävdar att detta skulle vara ett brott mot religionsfriheten.
Nästan varje dag ser jag personer i mitt flöde på sociala media som – när de får kritik för sina åsikter – hävdar att denna kritik är ett brott mot yttrandefriheten.

Båda dessa exempel tycker jag visar på att det finns dem som inte har förstått att yttrandefrihet och religionsfrihet är friheter som gäller medborgarnas relation till staten och vice versa. Yttrandefriheten och religionsfriheten gäller inte medborgarnas relation till varandra.

I ett land som inte har religionsfrihet kan staten säga att enbart personer med en viss religiös tro har rätt att vara medborgare. Ett sådant land kan behandla människor med olika religiös tro olika – till exempel genom att säga att enbart kristna får köra bil, ha rätt till barnbidrag eller möjlighet att engagera sig politiskt. Ett land utan yttrandefrihet förbjuder vissa åsikter och tillåter inte fria medier.

I ett land som har dessa friheter tar alltså staten på sig skyldigheten att inte hindra eller begränsa människors möjlighet att utöva sin religion eller uttrycka sina åsikter. Men denna skyldighet gäller inte relationen människor emellan.

I ett land med yttrandefrihet och religionsfrihet står det – eller borde det stå – mig fritt att säga endast bjuda människor som tycker ungefär som jag, på mitt 40-årskalas. Jag har friheten att säga emot när jag hör påståenden som jag inte håller med om. Jag har också friheten att välja att inte umgås med, eller för den delen anställa, människor som jag tycker har fel åsikter. Jag måste också kunna säga att enbart dem som inte bär vissa religiösa symboler kan få anställning på mitt företag. En anställning är ju, eller borde iallafall vara, en frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Arbetsgivaren har sina villkor och arbetstagaren har sina. Om båda är överens, så blir det en anställning. Om parterna inte kan komma överens om villkoren så blir det ingen anställning.

Om en arbetsgivare frivilligt vill begränsa antalet möjliga kandidater till en viss anställning genom att ställa en massa olika krav – så kommer arbetsgivaren att få lov att betala mer för samma kompetens än vad en arbetsgivare som inte ställer dessa krav, får göra. På så sätt kommer marknadskrafterna att belöna de arbetsgivare som inte ställer upp irrelevanta krav på sina anställda.
Men det måste ändå vara tillåtet att ställa upp precis vilka krav som helst.

Det är alltså en stor skillnad på hur staten, eller människor som i sitt jobb representerar staten, får agera och på hur alla andra får agera. Staten får inte göra skillnad på folk utifrån vilken religion de har. Staten får inte försöka hindra någon att uttrycka sina åsikter. Men vi medborgare har all rätt att göra skillnad på folk. Vi har all rätt att välja vilka vi vill umgås med, bjuda in på kalas eller anställa. Vi har all rätt att behandla människor i vår omgivning olika beroende på vilken religion de har. Vi har ingen skyldighet att upplåta utrymme för åsikter som vi inte sympatiserar med.