Det så kallade ”märket”

I alla socialistiska planekonomier uppkommer problemet med priser. Eftersom den privata äganderätten inte existerar i en socialistisk ”ekonomi”, så kan varor och tjänster inte heller handlas. (Man kan ju inte sälja saker som man inte äger).
När handel (i ordets rätta bemärkelse) inte förekommer så kan heller inte priser sättas. När priser inte sätts av marknaden så försvinner signalen som säger vad som ska produceras och hur mycket som ska produceras av olika varor.
Det sägs att de sovjetiska planekonomerna tog hjälp, genom att tjuvläsa produktkataloger och postorderkataloger från väst. Dels fick de en uppfattning om vilka varor som fanns i väst och dels fick de en uppfattning om hur stor efterfrågan det var på de olika varorna. Detta genom att de kunde studera de olika varornas priser i förhållande till varandra.

I det socialistiska Sverige har vi liknande problem när det gäller lönesättning. Eftersom en stor del av arbetskraften är sysselsatt inom sektorer där lönen – det vill säga priset på arbete – inte sätts av marknaden utan genom andra metoder, så har vi jättesvårt att veta vilken lön som är den rätta. Svårast är det att sätta lönen inom offentlig sektor. När kunderna inte själva betalar för tjänsterna så kan vi ju inte veta marknadsvärdet på tjänsten och då heller inte värdet på det som den anställde skapar.

Därför behöver vi också tjuvläsa den fria marknadens postorderkataloger.

Det är – tänker jag – därför som vi av tradition har det så kallade ”märket”. Det innebär att fackförbund och arbetsgivare inom ”den konkurrensutsatta exportindustrin” först förhandlar som lönenivån. Det är nämligen inom den sektorn som vi kommer närmast förståelsen för vilket värde varje arbetad timme ger.

Sedan lyckas vi tydligen via något logiskt resonemang, som jag inte helt kan förstå, hävda att de som är anställda inom andra sektorer, ska få sin lön baserat på detta märke.

Hur man på ett intellektuellt hederligt sätt kan hävda att, bara för att en person som tillverkar kullager som exporteras får höjd lön med två procent, så ska även en bibliotekarie och en undersköterska också få en löneökning i det häradet – det förstår jag inte.
För, precis som att den totala prisbilden på alla varor och tjänster kan röra sig upp eller ned (prisinflation eller prisdeflation) så kan ju också priser på olika varor och tjänster röra sig upp och ned i förhållande till varandra. Det sker när efterfrågan ökar på vissa varor och tjänster och när efterfrågan minskar på andra varor och tjänster.
Därför är det ju inte rimligt att alla sektorers lönenivåer ska vara kopplade till varandra. Det borde ju snarare vara tvärt om. Om efterfrågan på bibliotekarier ökar och efterfrågan på kullagertillverkare minskar så måste ju det avspeglas i den relativa lönenivån.

Iallafall skulle det fungera så i en fri marknadsekonomi.

Men nu har vi ju inte det när det gäller lönesättningen – och då får vi likt sovjetiska planekonomer försöka göra så gott vi kan, för att få en uppfattning om marknadspriset på arbete.

Resultatet blir inte så dåligt som om vi hade famlat i mörkret och helt och hållet gissat vad lönen skulle vara, men det blir heller inte så bra och effektivt som det hade kunnat vara.