Det som skiljer människor och djur

När jag växte upp hörde jag då och då, att en sak som skiljde människor från djur var förmågan att använda verktyg. Det är kanske en ganska god approximation, men ingen regel som inte har något undantag. Det finns en del exempel på djur som faktiskt använder enklare verktyg – en sten för att slå sönder skalet på en hård nöt eller ett grässtrå för att fiska upp termiter med, till exempel.

Det krävs en hel del intellekt bara för att ta upp en sten och slå den mot en nöt. Den som gör det måste kunna förstå att stenens hårdhet och tyngd kommer att ha en viss inverkan på föremålet det slås emot. Det krävs alltså en förmåga att förstå begreppen tyngd och hårdhet. Det måste också finnas en förmåga att förutspå en händelsekedja: Om jag tar upp den här stenen och slår den mot den här nöten ett antal gånger så kommer nötens skal att gå sönder och då kan jag äta det goda som finns där innanför. Förmågan att förstå begreppen tyngd och hårdhet, samt det intellekt som krävs för att förstå orsakssamband, gör att det går att välja ut den lämpligaste stenen att använda.

Tiden det tar att leta efter den perfekta stenen, är tid som inte kan användas till att försöka öppna nöten med bara händerna. Det kan hända att det tar längre tid att hitta en lämplig sten än tiden det tar att att öppna nöten för hand. Därför är det dåligt investerad tid, så vida inte stenen sparas för att användas vid framtida nötöppningar.

Jag måste erkänna min okunnighet på området, men jag gissar att det inte förekommer att de djur som använder verktyg sparar dessa för framtida bruk. Av den anledningen är det inte rationellt för djuren att lägga speciellt mycket tid på att leta efter den perfekta stenen eller det perfekta grässtrået.

För att använda ekonomiska termer, så är den tid då man avstår från andra sysslor för att leta efter en perfekt sten eller ett perfekt grässtrå, en investering för att skapa en kapitalvara. En kapitalvara är ett medel som används för att kunna producera en konsumtionsvara.
Om stenen lämnas kvar på platsen för att aldrig mer användas efter det att nöten är öppnad – kan man tala om kapitalförstöring. Den investering som gjorts i form av tid och ansträngning för att hitta en bra sten måste återigen investeras nästa gång en nöt ska öppnas.

Den som däremot sparar stenen för framtida bruk ägnar sig åt kapitalackumulation och är därför en kapitalist.
Den som äger en bra sten kommer att vilja behålla den och om sannolikheten är stor för att någon annan som är starkare ska ta stenen, så minskar viljan att investera tid och ansträngning för att hitta en bra sten. Därför kommer vår kapitalist att vilja skydda den kapitalvara som skapats genom investeringen. Vår kapitalist kommer alltså att propagera för en stark äganderätt. Äganderätten är alltså till för att skydda kapitalvaror och skapa en ”miljö” som uppmuntrar till investeringar och kapitalackumulation.

Nästa steg i utvecklingen tas när kapitalisterna inser att de kan samarbeta med andra. Samarbetet kan ske genom att andra, i utbyte mot något, får ta del av de konsumtionsvaror som tillverkas med hjälp av kapitalvaran. Eller, så kan två eller flera kapitalister göra en gemensam investering för att klara av att skapa en kapitalvara som ingen av dem skulle kunna skapa själva.
När det steget väl är taget har de utvecklat ett system som i all väsentlighet har de beståndsdelar som karaktäriserar en marknadsekonomi.
Det kanske inte känns som ett stort steg att ta, men vi har för länge sedan lämnat djuren bakom oss.

Förmågan att använda verktyg skiljer inte djur från människor, inte heller förmågan att skapa (mycket) enkla verktyg. Men förmågan till kapitalackumulation tror jag inte finns hos några djur. Den som ägnar sig åt kapitalackumulation är en kapitalist. Därför är min tes, att det som skiljer människor och djur är att vi människor har förmåga att ägna oss åt kapitalism.