Det var kanske ingen bra idé att köpa årskort på Finlandsfärjan

När jag var yngre, tyckte jag att det var så kul att gå på fest. Särskilt fester där jag träffade människor som jag inte träffat förut – ju fler desto bättre.
Jag blickade ut över havet av människor med samma lystnad i blicken som en resenär på en Finlandsfärja har inför smörgåsbordet som står uppdukat.

Jag njöt i stora drag över alla ”spännande möten” och ”intressanta diskussioner”. Jag lät ingen tid gå förlorad, jag lät mig uppslukas av diskussioner om allt och inget.
Dagen efter var jag som i ett lyckorus. Tänk vad trevligt det hade varit och vad mycket ny energi jag hade fått från alla dessa samtal och möten!

Men nu har jag fullständigt tappat aptiten. Jag ser de stora faten med olika typer av lax, alla varianter av inlagd sill och det kallskurna köttet, men jag vill inte ha något av det. Inte ens tappkranen med ”gratis” rödvin – som förr var så fantastiskt – kan få mig att gå igång.

Jag är less på att höra vad andra människor tycker och tänker. Framför allt är jag less på att höra mig själv berätta vad jag tycker och tänker. Det finns inget som är så ointressant som att höra mina egna reflektioner och analyser.

Vad är det som har hänt?

Har jag helt enkelt förätit mig? Har det blivit för mycket av det goda? Var det kanske en dålig idé att köpa årskort på Finlandsfärjan för att kunna äta smörgåsbord varje dag i veckan?

Utan att veta hur det egentligen gick till, inser jag att jag nu arbetar med att träffa människor och diskutera saker. Veckan består av både formella och informella möten med människor som jag förväntas diskutera saker med. Som om det inte vore nog, går det att ha debatter och diskussioner på Facebook och Twitter dygnet runt alla dagar i veckan.
Det som förut var ett sällan förekommande avbrott från ensamheten i traktorn har nu blivit vardagsmat.

Efter att ha diskuterat saken med en jämnårig bekant inser jag att jag inte är ensam om att ha genomgått denna förändring. Det får mig att tänka att det kanske inte alls är att jag har kommit att arbeta med möten, som har lett fram till min asociala metamorfos.
I själva verket kanske det hör den här åldern till. Man inser att det är lönlöst att försöka få andra människor att byta åsikt. Lika lönlöst är det att tro att man själv kommer att utvecklas särskilt mycket. Efter att ha levt (nästan) 40 år i samma kropp har man helt enkelt kommit till den punkt där inser att man har utforskat varje vrå och att det inte finns något mer spännande att hitta.
Man har öppnat varje dörr och man vet precis vad som finns bakom var och en av dem.

På samma vis har man träffat alla olika typer av människor. Redan någon minut in i ett samtal vet man precis hur det kommer att sluta. Man har varit med om det så många gånger. ”Jaha, det är en sådan människa. Om jag säger si, säger hon så, och då säger jag si, och hon säga så…”
Inget överraskar en längre och allt är bara ointressant.