Dödgrävarna

Någon gång kanske det kommer en livsmedelsstrategi från regeringen. LRF såg det som en stor framgång när den förra regeringen enades om att en sådan skulle tas fram. Det saknades dock inte kritiska röster – några såg det som en statlig ”femårsplan” för jordbruket och några såg faran i att det kanske skulle bli en dålig strategi. Det är ju, i det här fallet, bättre att inte ha en strategi, än att ha en dålig strategi.

Från lantbrukets sida har positionen varit ganska tydlig: Vi anser att det är viktigt att strategin tar fasta på de slutsatser som den så kallade konkurrenskraftsutredningen drog. I princip konstaterade den utredningen det som vi redan visste: när det är dyrare att producera en vara i ett land än vad det är i andra länder så kommer produktionen att flytta från det dyrare landet till det billigare landet.

I dag fick jag ögonen på ett öppet brev som skrivits till (avgående) miljöminister Åsa Romson, landsbygdsminister Sven-Erik Bucht och konsumentminister Per Bolund. Brevet är undertecknat av en brokig samling aktörer. Det är Naturskyddsföreningen, Världsnaturfonden, ”Sveriges konsumenter”, World Animal Protection, Ekologiska lantbrukarna, Konsumentföreningen Stockholm, Vi Konsumenter och Djurskyddet Sverige.

Jag tänkte återge brevet i sin helhet med mina kommentarer. Sammanfattningsvis kan man väl säga att brevskrivarna verkar leva på en helt annan planet än vad majoriteten av lantbruksbranschen, livsmedelsproducenterna och författarna bakom konkurrenskraftsutredningen gör. Brevet i kursiv stil och mina kommentarer i normal stil.

Öppet brev 2016-04-25

Till:

miljöminister Åsa Romson
landsbygdsminister Sven-Erik Bucht
konsumentminister Per Bolund

Miljö- och klimatåtgärder i den svenska livsmedelsstrategin

En svensk livsmedelstrategi måste respektera planetens, ekosystemens, djurens och konsumenternas krav på en hållbar produktion och konsumtion. FN:s globala mål för hållbar utveckling – Agenda 2030 anger att senast 2030 ska hållbara system för livsmedels-produktion uppnås samt motståndskraftiga jordbruksmetoder införas som ökar produktiviteten och produktionen, som bidrar till att upprätthålla ekosystemen, som stärker förmågan till anpassning till klimatförändringar, extrema väderförhållanden, torka, översvämning och andra katastrofer och som successivt förbättrar mark- och jordkvaliteten.

Jag vill ogärna börja med att märka ord, men kan man verkligen säga att planeten ”ställer krav” på svenskt jordbruk. Kan man säga att djuren ”ställer krav”? De enda av de uppräknade som jag tycker kan ställa krav är konsumenterna. Men gör de det? Ja, tydligen via sina intresseorganisationer i alla fall. Men med tanke på hur utvecklingen av det svenska jordbruket allt sedan vi konkurrensutsattes på riktigt i samband med EU-inträdet – så verkar det ju onekligen varit lite si och så när konsumenterna skulle omsätta dessa krav i handling. (”Handling” används här i dubbel bemärkelse).

Det innebär att en svensk strategi måste omfatta att svenska miljömål och generationsmålet ska nås, djurskyddet inte försämras och Sveriges åtaganden när det gäller att minska klimatpåverkan uppfylls. En förbättrad folkhälsa måste också ingå. En livsmedelstrategi som fokuserar på en ökad produktion utan målsättningar inom miljö, klimat, djurskydd och folkhälsa är inte att ta ansvar för de miljö- och klimatmål som den svenska regeringen åtagit sig.

Det här är en aning förvånande för mig att läsa. I första stycket säger man att FN har bestämt att vi till år 2030 ska ha hållbara system för livsmedelsproduktion. I nästa stycke skriver de att det bland annat innebär att en svensk strategi måste omfatta att djurskyddet inte försämras (från dagens läge, antar jag).
Innebär det att de två, som jag uppfattar som tämligen… vad ska man säga…. ”engagerade” djurskyddsorganisationerna, som skrivit under brevet helt plötsligt känner sig helt nöjda med det Svenska djurskyddet som vi har idag? Jag hade fått uppfattningen att de är tämligen missnöjda med allt vad som gäller svensk djurhållning. Tycker de nu helt plötsligt att det svenska jordbruket, och de regelverk som vi omfattas av är så bra, att bara genom att inte försämra dessa så kan FN:s globala mål för hållbar utveckling nås?
Om så är fallet, varför har jag inte hört någon från av de undertecknande organisationerna, med kraft propagera för att Sveriges konsumenter enbart ska köpa svenska livsmedel?

Inför starten av arbetet med livsmedelsstrategin utfärdade regeringen en avsiktsdeklaration. I denna anges att målet för arbetet med livsmedelsstrategin är att öka sysselsättningen, produktionen, exporten, innovationskraften och lönsamheten i livsmedelsproduktionen, samtidigt som de relevanta nationella miljömålen nås. Vidare ska enligt regeringen eftersträvas en ökad andel ekologisk produktion och konsumtion. Sedan Konkurrenskraftutredningen överlämnades till regeringen i mars 2015 har efterfrågan på svenska och ekologiska livsmedel ökat. Sverige kan konkurrera såväl nationellt som internationellt med svenska mervärden.

Om det vore så att våra svenska mervärden verkligen kan konkurrera – hur kan det då komma sig att jag så sent som i dag fick ta del av en presentation som visade prognoser för mjölkproduktionens utveckling i de olika EU-länderna – som visade på motsatsen. Produktionsvolymen i EU förväntas stiga med fem procent och länder som till exempel Irland förväntas växa sin produktion med 15 procent samtidigt som Sverige, som ett av få EU-länder, förväntas minska mjölkproduktionen med cirka två procent. Är det verkligen ett tecken på att svenska mervärden är efterfrågade internationellt?
Om det verkligen vore så att våra Svenska mervärden (alltså de som sägs komma från vår hårdare lagstiftning) verkligen innebar en konkurrensfördel för svenskt jordbruk, då hade brevskrivarna inte haft något att oroa sig för om lagstiftningen skulle förändras. Det är ju liksom det som är ett mervärde – att man producerar något som ger varan ett högre värde än vad merkostnaden för produktionen är. Om det vore som brevskrivarna skriver, så hade man kunnat skrota den svenska lagstiftningen helt och hållet. Vem slutar frivilligt att producera på ett sätt som ger produkten ett mervärde?
Nej, det är just för att de svenska mervärden som åsyftas i själva verket inte har ett tillräckligt högt ekonomiskt värde som dessa är tvungna att vara tvingande via lagstiftningen.

De ekologiska lantbrukarna – om några – borde väl ha lyckats dra slutsatsen att ”mervärden” som skapas genom tvång inte är mervärden. Anledningen till att de kan ta mer betalt för sina produkter är ju att de erbjuder någonting utöver de lagstadgade reglerna. De ekologiska lantbrukarna lever, förutom på högre subventioner, på den betalningsförmåga som skapas av skillnaden mellan deras produktionsmetoder och de lagkrav som de konventionella lantbrukarna måste förhålla sig till. De ekologiska lantbrukarnas mervärde skulle försvinna samma stund som eko-reglerna blev lagkrav.

Undertecknande organisationer, som representerar miljontals medborgare, förutsätter att regeringen uppfyller sina löften och levererar en svensk livsmedelsstrategi som omfattar konkreta åtgärder som bidrar till att uppfylla miljö – och klimatmål, en djurskyddslag som på ett bättre sätt bidrar till ett gott djurskydd och ambitioner för en bättre folkhälsa.

”Miljontals medborgare”, verkligen? Jag är konsument. Alla är vi konsumenter. Hand upp alla ni som ens visste att ni i er roll som konsumenter var representerade av dessa organisationer. Två händer upp, ni som visste att detta är vad ni tycker.

Jag har inte sett dessa konsumentorganisationer vara ute och propagera stenhårt gentemot sina medlemmar om att det ska köpa svensk mat. Om de nu är så oerhört rädda för vad som skulle hända om de svenska bönderna fick regler att följa som mer liknade de som våra konkurrenter i andra länder har – varför informerar de då inte redan idag sina medlemmar om att de bör avstå från att köpa all utländskt producerad mat?

Jag blir bara mer och mer orolig för vart den här livsmedelsstrategin, som både lantbrukets organisationer men även landsbygdsministern har ställt så stora förhoppningar till, ska ta vägen. I de tillskrivna ministrarnas ögon är det självklart att dessa ”miljontals medborgares” företrädares ord måste väga tyngre än betydligt färre bönders ord.

Miljöpartiet har i regeringsställning fått backa på nästan alla sina kärnfrågor i kompromisserna med socialdemokraterna. Någonting måste de ju få som tack. Att de fick in före detta ordföranden i naturskyddsföreningen i styrelsen för Skogsstyrelsen räcker troligtvis inte. När deras kompisar i den gamla miljörörelsen, den så kallade djurrättsrörelsen och de skenheliga konsumentföreträdarna, tillsammans hör av sig på detta vis några veckor innan den slutliga livsmedelsstrategin ska presenteras – då anar jag varthän det barkar.