En cynikers guide till makten

Man ska inte ställa olika grupper i samhället mot varandra, ändå är det ofta det lättaste, och kanske enda, sättet att komma in i riksdagen. Receptet är enkelt att följa.

1. Identifiera en grupp i samhället som är tillräckligt stor för att motsvara minst 4% av väljarna.

2. Tala om för denna grupp att de är förfördelade, utnyttjade eller hotade på något sätt.

3. Lova den här gruppen väljare, på ett trovärdigt sätt, att om du kommer till makten så ska du ordna så att orättvisan åtgärdas.

De partier som lyckas identifiera de största grupperna människor, är de som också kommer att bli de största partierna.

En tydlig skiljelinje har legat mellan de som betalar mer i skatt än vad de får tillbaka från staten och de som netto får mer från staten än vad de betalar. Exakt hälften av befolkningen betalar ju mer skatt än ”median-skattebetalaren” och exakt hälften betalar mindre.

På den ena sidan har vi, något förenklat, företagare, entreprenörer, högavlönade och friska personer. På den andra sidan har vi haft arbetare med låg lön, statligt anställda, sjukskrivna och bidragstagare.
Den ena gruppen anser att de betalar för mycket i skatt och att den andra gruppen tar för mycket ur skattkistan. Den andra gruppen anser att den första gruppen mycket väl kan betala ytterligare lite mer i skatt och att staten borde ”satsa” lite mer.

Här har vi den typiska skiljelinjen mellan höger och vänster. Den sida vinner som lyckas vinna de så kallade ”mittenväljarna” – de som står och väger mellan vilken av grupperna de känner att de tillhör.

Om rollen som det stora höger- eller vänsterpartiet redan är upptagen, så kan man ändå lyckas komma in i riksdagen. En taktik kan vara att positionera sig längre ut åt antingen höger eller vänster för att fånga upp de väljare som de två stora partierna medvetet väljer bort för att inte skrämma de viktiga mittenväljarna.

En annan taktik kan vara att identifiera en grupp som består av människor från höger till vänster, men som har något annat gemensamt. Ett yrke, en hobby eller något annat intresse. Det viktiga är att den här gruppen är så stor, att den kan generera tillräckligt med röster för att klara riksdagsspärren.
Det kan till exempel vara bönder, jägare, lärare, feminister eller landsbygdsbor.
Det gäller att identifiera och kanske underblåsa, en verklig eller inbillad motsättning – en spricka  – som avgränsar en tillräckligt stor del av väljarna.

Den här cyniska insikten oroar mig. För balansgången mellan att jobba för allas gemensamma bästa och att upprätthålla den spricka i befolkningen som ger just ditt parti existensberättigande, tycks svår att gå. I den politiska retoriken, särskilt i valtider, är det konflikten som är viktigast.

Vi har ett system som är byggt för att så split mellan olika grupper i samhället.

Som överkurs kan jag nämna en strategi som verkligen är att gå ”all in”.

Problemet med den strategi som jag presenterade här ovan är att du bara kan få en viss del av väljarna med dig. Enbart de som känner att du företräder just dem i någon konflikt mellan olika intressen inom landet kan bli dina väljare. Om du till exempel har ett parti som slåss för att landsbygden ska gynnas på storstadens bekostnad, så har du svårt att få storstadsväljare.

Då gäller det att hitta ett yttre hot. Ett hot eller en oförrätt som hela befolkningen kan känna att de är utsatta för. Hittar du bara rätt och är tillräckligt övertygande när du säger att du, och ingen annan, är rätt person att skydda hela befolkningens intresse så kan du i teorin få 100% av rösterna. Det är ju ingen del av de röstberättigade som exkluderas av ditt budskap.

Det är det här som gör nationalism till ett så kraftfullt vapen. Du kan vända dig till alla medborgare, för från höger till vänster har alla har det gemensamt att de tillhör samma nationalstat. Övriga världen behöver du inte ta hänsyn till eftersom deras röster inte räknas i valet.

Efter första världskrigets förnedrande förlust och de stora krigsskadestånd som drabbade Tyskland, skapades den perfekta grunden för Hitlers nationalsocialistiska parti att samla nästan hela befolkningen. Alla kände sig orättvis behandlade och alla kände sig revanschlystna. Denna grund, tillsammans med vältalighet och en ekonomisk politik som under trettiotalet faktiskt fick fart på hjulen och minskade arbetslösheten till nästan noll, gjorde att Hitler fick det starka stöd som han behövde.

Det sägs att amerikanska presidenter som har det tufft i opinionen inför ett presidentval ”behöver ett krig” för att samla befolkningen bakom ett yttre hot – något som svetsar samman de olika grupperna och som gör att alla känner att de behöver ”sluta upp” bakom den sittande presidenten.

Det sägs att demokrati är det minst dåliga sättet att styra ett land. Det är säkert sant, men det oroar mig att vårt system så mycket bygger på att ställa olika grupper mot varandra och att det med jämna mellanrum, när historien fallit i glömska, alltid verkar upp partier som vill gå ”all in”.