En dag med radio

Igår har jag för första gången på väldigt länge lyssnat på radio i traktorn. Jag växlade mellan p1 och p4.

Nyheterna toppade med två saker:

Hillary Clinton har utropat sig som demokraternas presidentkandidat. Utmanaren Bernie Sanders vägrar dock ge sig, trots att det i princip är omöjligt för honom att bli den som nomineras senare i sommar. Jag antar att hans agerande förklaras av internpolitik inom det demokraterna. Han vill knuffa hela partiet åt vänster och ju längre han finns kvar och kampanjar mot Clinton har han möjlighet att göra det. När han förr eller senare ger upp sin egen kampanj så kommer han att ge sitt stöd till Clinton och också uppmana sina supportrar att göra det samma. Då är tiden för internpolitisk påverkan över.
Oavsett hur det går i presidentvalet mellan Clinton och republikanernas Donald Trump, så känns det som att båda de stora partierna kommer att få svårt att slicka såren efter valkampanjen. Det känns som att det är två djupt splittrade partier. En ganska stor andel av Sanders väljare har sagt att de hellre skulle rösta på Trump än på Clinton. Så stor är sprickan inom partiet och dess väljare. Inom det republikanska partiet är det ungefär samma sak. Jag skulle inte vara förvånad om flera av de traditionella republikanska väljarna hellre skulle rösta på Clinton än på Trump.

Det har visat sig att det är svårt att avgöra åldern på ensamkommande flyktingbarn. En stor del av förmiddagens rapportering handlade om detta. Helt plötsligt var det tydligen okej att diskutera den frågan. Senast jag lyssnade på radio så var det en myt som spreds av främlingsfientliga att unga män utgav sig för att vara barn. Jag måste säga att jag blev förvånad över hur media verkar ha gjort en 180-graders gir i frågan.
Fast egentligen är det mest förvånande att diskussionen såg ut som den gjorde för bara några månader sedan.
Politik handlar ju om att skapa incitament och samt försöka förutsäga vilka incitament olika beslut skapar. Om man har en politik som avsevärt förbättrar möjligheten att få stanna i Sverige om man är barn – eller egentligen kanske man skulle säga ”inte är vuxen” – och har som huvudregel att man går på den ålder som den nyanlände anger vid sin första kontakt med migrationsverket – hur kan man då misslyckas med att räkna ut vilka incitament man skapar? Trodde man verkligen att en person som flytt för sitt liv och riskerat liv och lem för att ta sig över halva jordklotet, skulle sätta krokben för sig själv på målsnöret genom att ange sin riktiga ålder? Så som systemet är skapat kan ju vem som helst se vilka incitament som finns: Säga att man är under 18, eller skickas tillbaka till talibanerna – ja, hur skulle Du ha gjort?

På eftermiddagen var det dags för lite lättsammare nyheter. Tonårsrevolten som miljöpartiet genomgår fortsätter. Det är jobbigt att bli vuxen och behöva ta ansvar. Fridolin verkar ha insett att man måste skärpa till sig om man ska sitta i regeringen, vilket några av hans partikamrater inte vill acceptera. Nu har det tydligen blivit dålig stämning i riksdagsgruppen. Den från sitt uppdrag som EU-nämdens ordförande sparkade Carl Schlyter intervjuades och var glad över all ”nätkärlek” han hade fått.
När man inser att det inte är fråga om en intervju med någon som precis åkt ur en dokusåpa, utan faktiskt handlar om representanter för vårt högsta beslutande organ så fastnar fnisset i halsen.

Lotta Bromé i ”P4 extra” bjöd på en sedvanlig kompott av högt och lågt.
Förutom ytterligare en runda om barnen som inte är några barn och en glad rapport om Hillary Clinton så avhandlades två rejält stora nyheter:

Måns Zelmerlöv fyller 30 år och hade födelsedagskalas i förra veckan. Han gästade studion och berättade att det hade varit ett jätteroligt kalas. Sedan, som av en händelse, fick han berätta att han släpper en ny skiva nu till sommaren. Skivan ska vara jättebra och till hösten släpper han en – minst lika bra – skiva till. Lagom till julhandeln släpps ytterligare en skiva, som är en samlingsskiva av de två nyss nämna skivorna samt någon ny låt. ”Kom och köp!”
Jag har tidigare skrivit om detta fenomen – att kommersiella artister verkar ha undantag från regeln att man inte får göra reklam i public service:

https://blogg.land.se/bonde-pa-riktigt/pa-basta-sandningstid/

Har Måns, som är en artist som jag förvisso har stor respekt för, inte fått tillräckligt med licenspengafinansierad reklam redan?

Sedan var det dags att gå ”live” till en utsänd reporter i Frankrike. Vilken stor nyhetshändelse var det som skulle bevakas, tro?
Bussen med det svenska fotbollslandslaget som anländer till det hotell där de ska bo under fotbolls-EM.
Jo! det är sant.
Det var direktsändning från när en bussjävel svänger in på en parkering. Den utsände reportern refererade, halvt extatiskt, hela händelsen:
”Nu ser jag bussen! Den är blå! Nu har bussen stannat till för det står en bil i vägen. Jag kan inte se några av spelarna – det är tonade rutor i bussen. Ni får alltså vara med i direktsändning när det svenska landslaget anländer till hotellet!…..”

Men för i helvete!

I dag ska jag åka till Norge för att tävla i de öppna norska mästerskapen i lieslåtter. Det är en lång ensam resa i bilen. Jag ska köpa en, eller två, ljudböcker tror jag.