En sprucken färg

I en förhandling är det väldigt bra att känna till motpartens alternativ. Om motparten inte har några alternativ, är det i praktiken du som bestämmer. Det borde Alliansen kunna utnyttja.

Jag tycker att SD har fått ett absurt stort inflytande över svensk partipolitik. Partiet har förvisso det som brukar kallas vågmästarroll, eller som egentligen ska heta: ”tungan på vågen”. Men om man synar SD:s kort så har de egentligen en väldigt dålig hand. På pokerspråk sitter de med en sprucken färg och hoppas att motståndarna ska gå på bluffen.

Om vi leker med tanken att valresultatet 2018 ser ut ungefär som det gjorde 2014 – och SD behåller sin position som tungan på vågen, så torde Alliansen kunna vara tämligen säkra på att kunna ta makten utan att behöva förhandla om sin politik med SD.

Det är rimligt att anta att inget av de traditionella blocken kommer att ha egen majoritet efter nästa val. Det finns då två möjliga scenarior: Antingen är Alliansen större än vänstern, eller vice versa.
SD har då tre alternativ. De kan välja att aktivt stöda Alliansen, de kan välja att stöda vänsterblocket eller de kan lägga ned sina röster (eller rösta på sig själva).
Om Alliansen är större än vänstern ”vinner” de om SD stöder dem eller om de lägger ner sina röster. Om Alliansen är mindre än vänstern vinner Alliansen om SD aktivt stöder dem.

Rädslan har varit att hamna i en situation där SD kan villkora sitt direkta eller indirekta stöd och därmed få en stark förhandlingsposition, men om man synar korten så har SD inte den starka positionen att de kan göra det.
De har ju nämligen sagt att de inte kan tänka sig att stöda en regering där miljöpartiet ingår. Även om de efter nästa val ändrar på det, tror jag att de kommer att ha svårt att, gentemot sina väljare, förklara varför de har släppt fram en vänsterregering.

Alliansens position är därför urstark. SD:s alternativ till att ge Alliansen makten är att släppa fram en vänsterregering. Alliansen behöver alltså inte ge ens en liten eftergift till SD så länge inte vänstern väljer att ändra sin politik så att SD (och dess väljare) föredrar den framför Alliansens politik.
Sannolikheten att det skulle hända är, vad jag kan bedöma, väldigt liten.

När man ger SD inflytande att bestämma vilken av vänstern och Alliansen som ska bilda regering så tvingar man dem att välja sida. SD har tagit röster från både höger och vänster och det har man kunnat göra därför att man har haft förmånen att ha den bekväma och neutrala mitten positionen. Om Alliansen tvingade SD att välja sida genom ett direkt eller indirekt stöd, så kommer SD för första gången sedan de kom in i riksdagen att behöva förklara sitt beslut för den, oavsett vad de väljer, ganska stora andelen besvikna väljare.

För mig är det fortfarande obegripligt att Alliansen kunde spela bort sin starka hand efter valet 2014. Det är obegripligt att det ens förekommer en diskussion om att Alliansen kan tvingas till tuffa förhandlingar med SD för att kunna ta makten.