En text om incitament som är så lång att ingen orkar läsa

Insikten om att människor agerar på incitament är viktig för att förstå och analysera samhällsutvecklingen. Många gånger inskränker sig analysen till ekonomiska incitament – det är ofta, men inte alltid tillräckligt för att förstå världen.

Ordet ”incitament” betyder ungefär ”anledning”.

Ett ”incitamentsprogram” för de anställda på ett företag utformas ofta så att de anställda får (en ekonomisk) anledning att agera på det sätt som bolagets ledning anser vara fördelaktigt för bolaget. Man belönar alltså det agerande som man vill se.

Att analysera vilka incitament som finns kan liknas vid den analys som man gör när man ser ett badrumsgolv. Genom att studera golvets lutning så kan man, redan innan man har hällt vatten på golvet, förstå vart vattnet kommer att rinna.

De förutsättningar som vi människor genom historien har levt under har skapat incitament för oss att organisera oss på olika sätt. Beroende på om vi har levt av jakt och fiske eller om vi har levt av jordbruk så har vi valt att vara nomader eller bofasta. Vi har valt att leva i små eller stora ”flockar”.

Jag tänkte ge några exempel på hur man genom att fundera över vilka incitament som finns, kan försöka förutspå vad som kommer att hända.

I dagarna förslog skolverket att: ”Fördelningsnyckeln som styr hur stora statsbidrag som ska ges till en skola beräknar hur många elever som inte blir behöriga till gymnasiet. Ju fler elever som inte förväntas bli behöriga desto högre bidrag”

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/skolor-med-behov-ska-fa-mer-pengar

Vilka incitament ger man därmed skolorna? Ju fler som inte blir behöriga, desto högre bidrag…
Kommer detta att ge incitament för skolorna att satsa det där lilla extra för att en elev ska bli behörig till gymnasiet? – Troligtvis inte, allt annat lika.

Det finns en väldigt fin devis om hur ett samhälle ska fungera, den lyder ungefär såhär:
”Från var och en efter förmåga, till var och en efter behov”

Vilka incitament ger detta? Eftersom man får saker (pengar) om man har behov och tvingas ge ifrån sig saker (pengar) om man har förmåga, så är det tämligen lätt att räkna ut att det samlade behovet i samhället kommer att öka och den samlade förmågan kommer att minska.

Ofta är det balansen mellan olika incitament som avgör utvecklingen. Om vi tänker oss följande:

Ett land har en armé. De som är direkt eller indirekt sysselsatta inom armén har ett incitament att upprätthålla och utöka den militära verksamheten. De har incitament att visa att de behöver ökade anslag och att visa att de verkligen behövs och är kompetenta. Därför har de incitament att visa på en utökad hotbild. De vill kanske gärna få visa vad de verkligen går för i strid.
Samtidigt är det ju förenat med livsfara att ge sig ut i krig. När samma personer har incitament att visa vad de går för i strid också är de som skulle riskera sina liv i kriget, så balanserar incitamenten varandra. De har ju ett starkt personligt incitament att inte skadas eller dödas.

Om den militära utvecklingen går mot att det blir mindre farligt för militärer att delta i krig, till exempel genom att man kan sitta hemma i tryggheten och styra en obemannad drönare som släpper bomber i ett annat land – då förändras balansen mellan incitamenten och det blir troligtvis mer sannolikt – allt annat lika – att bomber kommer att fällas.

I ett samhälle med en liten stat och en liten gemensamt finansierad välfärd, blir vi människor mer beroende av personliga relationer och stöd och hjälp från människor i vår närhet. Det skapar incitament för oss att hålla oss väl med familj, vänner och grannar.

När vi får vårt skyddsnät av välfärdsstaten så minskar vårt beroende av väl fungerande personliga relationer och samarbete med andra människor. Incitamenten förändras – från att gynna ett socialt accepterat beteende – till att gynna de som är bäst på att, via vårt demokratiska system, skaffa sig fördelar.

Den här utvecklingen kan kanske förklara den ökade polariseringen i samhället. Vi är inte längre beroende av att vara en del av ett ”privat” skyddsnät av olika människor med olika egenskaper, som kan hjälpa varandra. I stället skapar välfärdsstaten incitament för oss att hitta människor som är lika oss och har samma behov. Kan vi lyckas samla tillräckligt många människor med samma behov, så kan vi skapa politiskt tryck för att just vår grupp ska gynnas.

Välfärdsstaten skapar alltså ökad polarisering mellan olika grupper. När en grupp flyttar fram sina positioner så tvingar de andra grupper att ytterligare flytta fram sina.
Vi förleds att tro att vårt gemensamma välstånd är en kaka av en viss storlek som vi snabbt måste roffa åt oss så mycket som möjligt av, istället för att se att vi alla tjänar på att agera så att kakan blir större.

En analys av incitament ska, och kan, göras utan politiska värderingar om vad som är bra eller dåligt. Det är skillnad på att, helt neutralt konstatera att ett badrumsgolv faktiskt lutar mot golvbrunnen och att vatten som hamnar på golvet kommer att rinna dit, och diskussionen om det är bra eller dåligt att vattnet kommer att rinna mot golvbrunnen.

Ofta blandas den neutrala analysen av vilka incitament som finns och vilka incitament som olika nya förslag skapar, ihop med den politiska debatten om vilken önskad utveckling vi vill se.
Det gör att vi famlar i mörker och varken vet hur kartan ser ut, eller vart vi vill gå.