Ett ödmjukt förslag

”Man kan inte äta pengar”

Det är en helt korrekt observation som den som myntade det talesättet gjorde. Det är på samma tema som uttrycket ”pengar gör ingen lycklig”. Också det en korrekt observation.

Trots att så många har en intuitiv känsla för att dessa talesätt är sanna, så är det förvånansvärt många som inte fullt ut förstår vad det innebär.

Pengar och framför allt den typ av pengar vi använder idag, har ett lågt värde i sig. Metallen i mynten går möjligtvis att använda till någonting och papperspengar går att tända i spisen med.

Det är de varor och tjänster som vi kan byta till oss mot pengar, som har ett värde. Pengar kan bytas mot mat. Pengar kan bytas mot varor och tjänster som gör oss lyckliga.

Det finns de som säger att vi inte blir lyckliga av att konsumera, och det kan kanske stämma i viss mån. Men fråga den hungrige som kunnat köpa mat och fråga den sjuke som kunnat köpa medicin.  

Att stimulera ekonomin genom att trycka pengar är väl beprövat. Tanken är att en ökad likviditet i systemet och åtgärder för att göra det billigare att låna, kan få fart på både konsumtion och investeringar.

Men som vi konstaterade tidigare, så kan man inte äta pengar.

Pengar är egentligen bara den standardiserade måttstock som hjälper oss att kommunicera vår subjektiva uppfattning om saker och tings värde med varandra. När mängden pengar i samhället förändras så är i princip det enda som händer, att måttstockens skala förändras.

Det blir inte mer mat och det blir inte fler varor och tjänster av att det finns mer kronor och ören i omlopp. Det är mängden tillgängliga resurser i form av mark, arbetskraft, råvaror, kompetens som begränsar den potentiella tillväxten.

Liksom energi, kan inte pengar förstöras. Om jag använder pengar för att köpa något, så hamnar pengarna i någon annans ficka. Om jag däremot konsumerar den vara som jag köper, till exempel äter upp den, så har den försvunnit. Om jag köper en tjänst, till exempel en timmes städhjälp, så finns pengarna kvar fast nu i fickan på den som städade. Men den timme som gick åt för städningen är förbrukad och försvunnen.

När staten låter tycka upp pengar för att använda till investeringar så finns det vissa som förleds att tro att det i princip inte spelar någon roll vilken investering som görs. Det skapas ju jobb och de som arbetar får lön. De använder i sin tur sin lön för att köpa saker vilket ger arbete åt andra personer. På så sätt förleds vi att tro att hjulen snurrar och tillväxten tar fart. Det berömda måttet BNP kommer att stiga.

Men det som ser ut som en smidig genväg till tillväxt är egentligen ingen sådan. I och med investeringen konsumeras en massa resurser. Varje nedlagd arbetstimme är en förbrukad resurs. Varje spik och bräda och varje nedlagd timme i spiksmedjan och på sågverket är förbrukade.

Det som avgör om en investering är bra, är om kostnaden för alla de resurser som förbrukas under resans lopp understiger värdet av den färdiga produkten. Eftersom investeringen inte hade gjorts utan den statliga stimulansen så är det per definition en dålig investering.

Ingen kunde ”räkna hem” investeringen därför att den var för dyr att göra tidigare. Att den var för dyr beror på att resurserna som behövde förbrukas kostade för mycket. Spikar och brädor har det värde de har därför att någon annan värderar dem till det värdet. Den värderingen kommer utifrån det värde som spikarna och brädorna har som komponenter i andra investeringar. Arbetskostnaden var för hög därför att arbetarnas alternativvärde, alltså den lön som någon annan investering kunde betala dem, var högre.

När den statligt subventionerade investeringen görs så förleds hela det ekonomiska systemet. Efterfrågan på spik och brädor ökar vilket leder till att de priserna ökar. Det blir dyrare för alla andra som behöver brädor och spik till sina investeringar. Denna effekt är kortvarig då de stigande priserna ger en signal till sågverk och spiksmedjor att öka produktionen. Den ökade produktionen sänker priset men tar andra resurser i anspråk. Efterfrågan på metall till spikar och träd till brädor ökar, liksom efterfrågan på arbetskraft. På så sätt stiger lönenivån och mängden lediga resurser i form av arbetskraft minskar. Dessutom ger den ökade efterfrågan på metall och träd en ökad produktion i gruvor och i skogar, vilket också leder till att mer resurser förbrukas i den produktionen.

Denna ökade resurskonsumtion leder alltså till att priser och löner ökar. Det gör att investeringar som tidigare var lönsamma inte längre är det. Dessutom leder det så småningom till att den generella prisnivån i samhället ökar. Detta drabbar alla dem som inte varit del av den del av ekonomin som stimulerades.

Det som hände var att en investering, som egentligen var en dålig investering, gjordes. Detta fick fart på en del av hjulen i ekonomin, de hjul som var kopplade till den dåliga investeringen. Under tiden förbrukades en massa resurser. Priserna drevs upp och det ledde till att tidigare lönsamma projekt gjordes olönsamma.

Nettoeffekten är, i bästa fall, noll. De jobb som skapades i en del av ekonomin motsvarades av lika många förlorade jobb i en annan del av ekonomin. Detta innebär att den statliga investeringen med de nytryckta pengarna ledde till en omfördelning av välståndet. Från de som inte var del av den stimulerade delen av ekonomin, till de som var involverade i den aktuella investeringen. Från de som sparar till framtida konsumtion (de som sparar till sin pension t.ex.) till de som först fick de nytryckta pengarna och kunde konsumera till de ”gamla” priserna.

Det är aldrig tillgången på pengar som är den begränsande faktorn i en ekonomi. Det är alltid tillgången på resurser. Genom att öka mängden pengar kan vi, för en tid, förledas att tro att det finns mer resurser än vad som är fallet.
Den bästa sättet, som jag ser det, för att få fart på ekonomin är att ta bort allt som döljer resursernas rätta pris.

Då kommer troligtvis lönenivån tillfälligt att sjunka så att fler investeringar nu går att räkna hem. Den samlade produktiviteten i samhället skulle öka och därmed skulle priserna på varor och tjänster att sjunka vilket skulle leda till att den reala löneutvecklingen så småningom skulle bli positiv – framför allt för de som idag har lägst lön eller helt står utanför arbetsmarknaden.