Farlig politisk hybris

I går eftermiddag, när jag satt i tröskan och lyssnade på ”På minuten”, så bröts plötsligt radiosändningen. Statsminister Löfven skulle hålla en extra insatt presskonferens. Anledningen var givetvis den fallna decemberöverenskommelsen.

Det Löfven sa på presskonferensen var kanske det enda rimliga, givet det parlamentariska läget; regeringen måste söka stöd för sin politik i en bredare krets av partier.

Jag ska erkänna att jag var skeptisk mot en sådan lösning för ett år sedan. Det skulle lätt kunna tolkas som att det enda parti som aldrig kan bli aktuellt som förhandlingspartner för regeringen då blir det enda riktiga oppositionspartiet.
Eftersom ingen regering kan genomföra alla de löften som de utfäster i valrörelsen så innebär det att en ganska stor andel av befolkningen alltid är missnöjda och besvikna.
När ett enda parti ges privilegiet att kunna säga att de är alternativet till regeringen, så är det troligtvis ett effektivt sätt att få det partiet att växa.

Men det var innan decemberöverenskommelsen. En överenskommelse som gav en minoritetsregering carte blanche att kunna regera som om de vore en majoritetsregering.
Överenskommelsen fick precis den effekt som man försökte undvika – den kom att tolkas som att det parti som man försökte utestänga var den enda verkliga alternativet till regeringen.

Man kan inte lösa ett problem genom att göra det ännu värre.

Statsminister Löfven försökte måla upp en bild av ödmjukhet och besvikelse. Ödmjukhet inför det parlamentariska läget och regeringens svaga stöd är verkligen på sin plats. Svenska folket har inte gett ett starkt mandat om en kraftig vänstersväng i politiken – och då ska en sådan sväng inte heller kunna göras.

I besvikelsedelen av talet presenterade statsministern en lista över problem som han var på väg att lösa, med det manöverutrymme som decemberöverenskommelsen gav.

Arbetslösheten, ett problem som helt och hållet är skapat av politiker och fackföreningar, skulle han fixa.
Flyktingsituationen i Europa och Sverige, skulle han fixa.
Dessutom skulle han fixa klimatet, om bara inte decemberöverenskommelsen hade brutits.

Politik är en svår balansgång mellan att – å ena sidan måla upp stora och viktiga politiska projekt som man söker förtroende för att fixa – och å andra sidan försöka dölja det faktum att man inte kommer att lyckas.

På kort sikt är det politiskt lönsamt att utlova lösningar på stora problem (verkliga eller påhittade). På lite längre sikt är det farligt. Förr eller senare synas bluffen, och då faller förtroendet för hela det politiska och demokratiska systemet.

En aning ödmjukhet inför vad politiken kan åstadkomma, även i besvikelsedelen av statsministerns tal, vore därför välkommet.
Det är ett råd som inte bara statsministern, utan alla politiker borde ta till sig.