Frikopplade stöd?

Man kan sammanfatta den viktigaste förändringen av EU:s jordbruksstöd sedan 2006 ganska enkelt: Från kopplade stöd till frikopplade stöd.

Tanken är att marknaden, inte stöden ska styra hur mycket som ska produceras och vad som ska produceras. Innan den så kallade gårdsstödsreformen, var en stor del av stöden så kallade ”kopplade stöd” – vilket i princip innebar att stöden var kopplade till den mängd vara som producerades. En bonde som producerade dubbelt så mycket som en annan bonde fick dubbelt så mycket stöd.

Man behöver inte vara utbildad ekonom för att förstå att detta gjorde att bönderna producerade mer än vad de annars skulle ha gjort. Detta ledde till de ”köttberg”, ”smörberg” och ”spannmålsberg” som präglade jordbruksdebatten under åttio- och nittiotalet.

Reformen som innebar att stöden frikopplades från produktionen vad därför ekonomiskt sund – iallafall i teorin. Gårdsstödsreformen innebar att stöden kopplades till åkermarken istället för till produktionen. Tanken, tror jag, var att åkermarken som ju är en viktig resurs i samhället skulle bevaras. Även om prisläget på livsmedel tillfälligt skulle bli så lågt att det vore ekonomiskt rationellt att plantera skog eller lämna marken för fäfot, så ville man inte att det skulle ske. Det är inte svårt att tänka sig mer långsiktiga scenarior som innebär att antingen åkermarkens förmåga att avkasta skörd minskar, eller att efterfrågan på mat ökar. I ett sådant läge vore det ju trist om den åkermark som det tar generationer att återskapa, skulle vara helt tagen ur bruk.

Bönderna får alltså gårdsstödet även om de inte producerar någonting på sina åkrar. Det räcker att åkrarna hålls ”i hävd” så att det, om det blir andra tider, snabbt går att öka produktionen igen. Jag tror att man kan se det som ett slags försäkring. Ett försök att från politiskt håll vara mer långsiktig än vad marknaden är.

Det kan vara intressant att fundera på om de frikopplade stöden som finns i dagens gårdsstödssystem verkligen är frikopplade från produktionen fullt ut.

Givetvis är det mer frikopplat än vad det var tidigare. Men jordbruket är inte en speciellt flexibel näringsgren. Det har inget att göra med att jordbrukare skulle vara mer konservativa än andra företagare – det ligger snarare i jordbrukets natur.
Nästan all typ av jordbruksproduktion är extremt specialiserad och kräver också speciell kompetens som tar lång tid att skaffa sig. Dessutom är de odlingsmässiga förutsättningarna inte sådana att speciellt många har möjlighet att ändra sin produktion. Det går inte att odla oliver i Västerbotten, till exempel.

En investering i en mjölkladugård innebär att många miljoner kronor satsas i väldigt specifika byggnader och maskiner. Om marknaden skulle ändras så att det visar sig att mjölkproduktionen borde ersättas med äggproduktion så är det oftast inte möjligt för bonden att göra sig av med korna och börja med värphöns istället Iallafall inte utan att han eller hon river sin nya mjölkladugård och bygger ett värphönsstall istället.

Av den anledningen är det fel att säga att stöden är frikopplade från produktionen. I stället går stöden oftast till den befintliga produktionen. Man har den gård man har, helt enkelt.

Så, stöden är bara frikopplade till namn, inte i praktiken. Därför får även gårdsstödet – tror jag – marknadsdrivande effekter. Givetvis driver gårdsstödet markpriserna till viss del, särskilt i så kallat ”svagare” bygder där produktionens lönsamhet utan stöd vore låg (om det ens funnits någon lönsamhet). Men gårdsstödet får även till effekt att den totala produktionen av livsmedel blir högre än vad den vore utan stöd – och därmed pressas priserna ned.

Det är nämligen näst intill omöjligt för en bonde att hantera frikopplade stöd som helt frikopplade från produktionen. Om bonden skulle göra det, så skulle ju inte ett enda öre av gårdsstödet få gå till att täcka kostnader för produktionen. Inte heller skulle bonden ”få” använda stödet för privat konsumtion som han eller hon, inte skulle ha kunnat göra utan stöden.
(För om stöden inte har något mer produktionen att göra så får ju stöden inte heller användas till sådan konsumtion som vinsten från produktionen skulle ha gått till – till exempel till att köpa mat, bil och betala för boende).

Jag törs säga att nästan ingen bonde i praktiken använder de frikopplade stöden som om de vore helt frikopplade från produktionen. Många använder vartenda öre av stöden för att få sin befintliga produktion att gå ihop.
Ett tecken på att så är fallet är den akuta likviditetskris som det innebär för många nu när stödutbetalningarna blir försenade.
Om stöden vore frikopplade så skulle en sådan kris inte uppstå.

Många bönder drömmer om en tillvaro där entreprenörskapet fick den befintliga produktionen att löna sig och att man inte vore så beroende av stöden. Men frågan är om det är möjligt att uppnå detta mål på en marknad där de frikopplade stöden används, av alla andra, som om de vore kopplade till produktionen.
Jag vill hävda att det är omöjligt.
Stöden utgör en så stor del av intäkterna att, om någon ska kunna konkurrera med dina kollegor utan att räkna in stöden i sin kalkyl, så måste denne ”någon” behöva vara 20-50% procent mer produktiv än alla andra.
I en bransch där vi redan har pressat marginalerna så mycket som vi har gjort vore det väldigt konstigt om någon kunde vara så mycket bättre än alla andra.

Det är snart dags att se över den gemensamma jordbrukspolitiken i EU igen. Jag misstänker att vi kommer att få se reformer som än mer flyttar över stöd till den frikopplade gårdsstödsdelen och att den totala budgeten för jordbruksstöd i EU krymper.
Politiken och förutsättningarna förändras vart femte år. Det innebär att det inte är lätt att räkna på investeringar i jordbruksverksamhet. För sådana investeringar ska många gånger kunna överleva 10 olika femårsperioder av ständigt växlande politiska förutsättningar.