Globaliseringens förlorare

Ungefär såhär brukar det beskrivas:

Vi har genomgått en ganska lång tid av globalisering. I princip är globaliseringen bra, men det finns förlorare. Dessa förlorare är många gånger vita män som bor på landsbygden. Dessa personer blir arga, därför att de förlorar och därför riskerar vi en utveckling där dessa röstar på partier som vill driva en mer protektionistisk agenda.

Det verkar som att vi fortfarande sitter så hårt fast i en föreställningsvärd där vi människor tävlar om att äta en så stor bit som möjligt av en paj. Om någon får en större bit, innebär det – tror vi – att någon annan måste få en mindre bit. I en sådan föreställningsvärd är det naturligt att tänka att de som blir rika, blir det på de fattigas bekostnad. Därför tror vi att det med nödvändighet måste finnas dem som förlorar på globaliseringen – eftersom det finns dem som vinner.

Jag har inte sett någon uträkning som exakt visar vilka det är som förlorar och hur mycket de i sådana fall har förlorat. Hur ska denna förlust mätas, egentligen? Ska man mäta utvecklingen av absolut eller relativ köpkraft? Ska man bara mäta objektiva saker, eller ska man väga in subjektiva upplevelser av ”känsla av minskad livskvalitet”? Ska man föröka föra ett kontrafaktiskt resonemang om hur bra olika grupper i samhället (kanske) skulle ha haft det om globaliseringen inte hade funnits? Hur ska man i så fall kunna veta det?
Kanske känner sig många som förlorare på globaliseringen, helt enkelt därför att de ständigt får höra att de är förlorare?

I den rådande uppfattningen om hur ekonomi fungerar har vi alltså denna felaktiga uppfattning som grund för nästan all analys. Analysen leder därför till felaktiga och förenklade beskrivningar av verkligheten, och därmed felaktiga policybeslut.

En exempel är att vi verkar tro att vi kan dela upp befolkningen i konsumenter och producenter. Det finns en grupp som producerar och en annan grupp som konsumerar. När vi tror att mänskligheten är uppdelad i dessa två grupper, så är det lätt hänt att vi analyserar olika politiska förslag utifrån om det är producenterna eller konsumenterna som gynnas.

Men, givetvis är det inte så. Vi är alla konsumenter. Ingen människa är en ö, som är helt oberoende av andra. Ingen är helt självförsörjande. Därför behöver vi alla köpa varor och tjänster från andra.
För att kunna göra det, måste vi producera någonting som andra efterfrågar. För de pengar vi får när vi säljer en vara eller en tjänst, kan vi köpa de varor och tjänster vi behöver.
Under vissa tider i livet – när vi är barn, när vi är gamla eller när vi är sjuka – kan vi inte producera någonting. Men vi är ändå i behov av att konsumera. Detta kan vi lösa genom att antingen spara det överskott vi får när vi producerar mer än vi konsumerar, eller så kan vi genom olika frivilliga eller tvingande system få ta del av andras överskott.

Alla är vi alltså beroende av produktion – egen eller andras – för att ha möjlighet till konsumtion. Det är alltså helt vansinnigt att prata om att vissa gynnas av att produktionen gynnas och att vissa gynnas av att konsumtionen stimuleras. Vi sitter faktiskt alla i samma båt.

Det går att applicera samma resonemang på länder. Helt felaktigt brukar man prata om att vissa  länder – som Sverige till exempel – är ”ett litet och exportberoende land”. Andra länder, som USA, anses vara ett land som är så stort att det inte är exportberoende på samma sätt.
Därför anses exporten vara viktig för Sverige och därför sägs det att det är viktigt att vår kronkurs i förhållande till andra länder inte blir för stark.

Det här är alltså fullständigt nonsens.

Sverige är ett litet land med begränsade möjligheter att producera alla de varor som vi vill konsumera. Om vi vill ha en hög levnadsstandard är vi alltså beroende av att köpa varor och tjänster från andra länder. För att ha råd med detta måste vi exportera någonting. Precis som en enskild person måste sälja saker för att ha råd att köpa saker, måste Sverige exportera saker för att ha råd att importera saker. Vi är exportberoende därför att vi är importberoende. Om vi inte vore importberoende så vore vi inte heller exportberoende.
USA och andra större länder är inte lika exportberoende som vi är, helt enkelt därför att de inte är lika importberoende.

Istället för att säga att vi är ”ett litet och exportberoende land” borde vi istället säga att vi är ett ”litet och importberoende land”. Eller, ännu hellre, ett litet och handelsberoende land. Om vi började använda det begreppet så skulle säkert de politiska besluten bli sundare. Kanske skulle inställningen hos ”vanligt folk” också bli betydligt mer positiv till allt som stimulerar den globala handeln.

Att ensidigt gynna exporten på bekostnad av importen, genom att manipulera valutan, är alltså ett rejält självmål. Det är ungefär som att en krukmakare skulle börja acceptera betalning i kottar och pinnar istället för reda pengar, i syfte att ”stärka sin konkurrenskraft”. Visserligen skulle han eller hon få många krukor sålda, men vad går att köpa för en hög med kottar och pinnar? Möjligheten för krukmakaren att ”importera” livsnödvändiga varor och tjänster har alltså sjunkit som en följd av ”exportstimulansen”.

Så, visst kan det verka som att den som blivit av med sitt jobb till följd av att någon annan där ute i den globala världen kan tillverka samma sak bättre och/eller billigare, känner sig som en förlorare på globaliseringen. Men om alternativet vore att sluta handla med omvärlden för att skydda jobben i Sverige så skulle vi vara de verkliga förlorarna. Vi som är så beroende av den globala handeln.
De redan besuttna skulle då kunna låsa in sig på sina gods och i sina fina villor och ändå klara sig ganska bra. Så har det alltid varit. Även i de mest slutna länder har de rika ändå kunnat frossa i exotiska maträtter och åka runt i fina utländska bilar.

Det är alltså de fattigaste och mest de mest utsatta som är vinnarna på globaliseringen. Helt tvärt emot hur det framställs i nästan all nyhetsrapportering.