God ton

Jag läser Tove Lifvendahls ledare ”Vi är vad vi äter” i SvD. Lifvendahl är en av mina absoluta favoriter bland ledarskribenterna. Hon skriver långa resonerande texter där hon tar både tid och plats i anspråk för att fundera över hur det egentligen är. Hennes texter är en oas att släcka törsten i, på den annars evighetslånga ökenvandringen.

I ”Vi är vad vi äter” skriver Lifvendahl om det allt hårdare språk som används i offentligheten. Hon radar upp exempel från de senaste åren på offentliga personer som använt ett språkbruk som annars hör hemma i bastun eller i omklädningsrummet – om ens där.

Är det här en trend? Har det offentliga samtalet blivit hårdare?

Kanske är det så. Men jag tänkte komma med några invändningar för att ytterligare komplicera frågeställningen.

1. Ord är bara ord. Till skillnad från handlingar, är ord subjektiva till sin karaktär. Det gjorde precis lika ont att bli slagen på käften för tusen år sedan som det gör idag. Men till skillnad från en knytnäve i ansiktet, träffar ord olika hårt beroende på vem som säger dem, vem som tar emot dem och i vilken tid och i vilket sammanhang de sägs. Ord som ”svartfot” och ”överlöpare” var säkert grava förolämpningar i vissa sammanhang, i vissa grupper,under en viss tid i vår nutidshistoria. Idag är det nog inte många som ens vet vad orden betyder. Vi kan alltså inte mäta förekomsten av vissa ord i det offentliga samtalet och därmed dra någon slutsats om huruvida det har blivit ett hårdare språk i det offentliga samtalet.
2. Även om vi skulle kunna ha en objektiv måttstock att mäta mängden hårda ord med, så skulle det ändå vara svårt att dra någon slutsats om hur frekvent de förekommer i det offentliga samtalet. Det beror på att det offentliga samtalet – för att använda matematiska termer – utgör en större delmängd av hela mängden samtal idag, än vad det gjorde förr.
   Förr var det få förunnat att vara en del av det offentliga samtalet. Det var ledarskribenterna på de få tidningar som fanns. Några få som syntes i tv och hördes i radio och några enstaka kändisar (det fanns väl bara en handfull kändisar förr: Hyland, Snoddas och Alice Babs). På möten, seminarier och i bygdegårdarna sades saker från scenen som bara de som befann sig i lokalen hörde. Undantagsvis kanske någon skrivande journalist fanns på plats och kunde återge något smaskigt citat – men i övrigt var samtalet även här mer av privat karaktär än offentlig. Idag filmas allt och vem som helst kan göra en livesändning på Facebook eller Youtube.
   Idag är vi alla publicister. Varje facebookinlägg, varje uppladdning på Instagram och varje uppladdat youtube-klipp är en publicering. Även om vi tror att vi kan göra våra inlägg ”privata” så det bara en skärmdump som skiljer oss från det offentliga.
   Jag antar att, om man skulle jämföra samtalstonen i de medier och format som funnits länge – de största tidningarnas debattsidor, P1:s lördagsintervju och studiointervjuer i Aktuellt, etc – så skulle vi nog inte se att språket har hårdnat. Iallafall inte från de intervjuades sida. Däremot har journalisternas frågor blivit hårdare jämfört med den underdåniga stil som användes förr: Från ”Skulle herr finansminister vilja vara vänlig att redogöra för statsbudgeten” till ”Magdalena Andersson, vad har du att säga till de fattiga ensamstående mammor som många anser att du sviker”.

Jag är själv ett exempel på att vem som helst kan delta i det offentliga samtalet idag. Jag sitter vid mitt köksbord i röran efter gårdagens barnkalas och skriver något som alla kan läsa.
Jag vet att jag skulle kunna skriva texter som snabbt skulle få stor spridning genom att frångå mina personliga principer. Jag vet att jag skulle få många läsare och kanske göra mig känd snabbt om jag skrev nedsättande om somalier eller vita män, jag skulle kunna benämna någon känd kvinna som hora eller säga att alla poliser är bastarder. För att bli läst måste man nämligen skriva texter som berör och skapar någon känsla. Det är mycket svårare att skriva texter som gör människor glada än att skriva sådant som gör människor arga eller ledsna. När man väl blivit så pass känd att man kan leva på sitt kändisskap så är det bara en ärligt formulerad ursäkt som skiljer en från att vara inne i stugvärmen igen. Helt plötsligt sitter man där i första klass kupén i ”På spåret” eller i Bingolottos uppesittarkväll. Att man tog ”den breda vägen” in i kändisskapet är det få som kommer ihåg.

Även om jag har som princip att hålla god ton i de texter jag skriver, så retar jag ändå upp folk. Så är det att vara en del av det offentliga samtalet. Vi som deltar i debatten och som vill skapa opinion måste nog inse att man inte kan förändra världen utan att någon blir arg.
Jag har vänner som följer diskussionerna i djurrättsgrupper och vegangrupper på Facebook. Ibland får jag höra vad som sägs om mig där och det är inte alltid så trevliga saker.
Jag brukar fråga vilka motargument de har mot mina argument eller om de har hittat några faktafel i mina texter. Men hittills har det bara varit angrepp på mig och min person. Att jag är en idiot, till exempel.

Så länge dina motståndare inte har något annat att komma med, än att ge sig på din person med olika nedsättande invektiv, då vet du att du är på rätt väg. De fula orden och påhoppen är svaghetstecken och den som klarar av att vara en del av det offentliga samtalet utan att använda sådana vinner till slut. Kanske får man inte vara med i TV och kanske får man inte så många retweets på Twitter. Men vetskapen om att man är på väg att vinna debatten och vetskapen om att man inte har gjort avsteg från sina principer, gör att man kan sova gott om natten. Och det är en belöning så god som någon.