Golv eller ribba?

Det är lätt att utpeka olika politiska förslag som bra eller dåliga – utifrån vad man själv tycker.
Men (jag antar att) de som kommer med ett förslag, gör det för att de tycker att det är bra förslag.
Hur kan det då komma sig att vi har så olika syn på om ett förslag är bra eller dåligt?

Alla förslag till beslut har som syfte att leda mot ett mål. Aningen kan man vara oense om att huruvida det är ett bra mål eller inte, eller så kan man vara oense om det aktuella förslaget leder mot det tänkta målet.
Det finns alltså två anledningar att tycka att ett förslag är dåligt – antingen för att man inte sympatiserar med målet, eller att man tycker att förslaget inte leder till målet.

Jag tror att alla politiska ideologier är ganska ense om målet med politiken. Man vill att välståndet ska öka och man vill att fler ska lyftas ur fattigdom. Här är det ingen större skillnad mellan ”höger” och ”vänster”. Däremot är man djupt oense om vilken väg som leder till detta mål.

Ett bra exempel är debatten om minimilöner.

Genom att höja minimilönerna tänker man sig, framför allt på vänsterkanten, att det sätter ett golv för hur låga lönerna kan bli, vilket innebär att ingen behöver jobba för en lön som är lägre än minimilönen.

Från högerperspektivet ser man inte minimilönen som ett ”golv” utan som en barriär – eller en tröskel – för inträde på arbetsmarknaden.
Det är ungefär som i höjdhopp. Om höjdhoppsribban ligger på en meter, så är det ganska många som klarar av att hoppa över den, men om ribban ligger på två meter så är det ytterst få som inte river (eller hoppar under).

Av den anledningen kommer man fram till helt olika slutsatser om höjda minimilöner är bra eller dåligt.

De som redan har en lön som är högre än minimilönen kan tycka att det är ett bra förslag. Minimilönen garanterar att de inte ska utsättas för konkurrens från folk som kan göra deras jobb billigare. Men ur de som vill in på arbetsmarknadens perspektiv är det ett dåligt förslag att höja minimilönen (eller ens ha en sådan över huvud taget).

Minimilön innebär att de som har en produktivitet som är lägre än minimilönen stängs ute från arbetsmarknaden. Ingen kan anställa någon som kostar 200 kronor i timmen om det den producerar är värt mindre än 200 kronor. Då blir den anställde inte en tillgång för företaget utan en ekonomisk belastning.

Den som vet sambandet mellan pris och efterfrågan, vet också att efterfrågan sjunker när priset stiger. När priset på arbete stiger så sjunker efterfrågan på arbetskraft. Det leder till arbetslöshet och de som drabbas är de som har lägst produktivitet. Det rör sig ofta om lågutbildade, unga och personer från socioekonomiskt svaga bakgrunder.

En höjd minimilön leder alltså till ökad arbetslöshet och att ”de svagaste” i samhället får svårare att få jobb. Det, i sin tur, leder till att välståndet inte växer och att starka grupper i samhället (de som redan har jobb) gynnas på de svagares bekostnad.

Därför är höjda minimilöner ett dåligt förslag. Det är dåligt därför att det inte leder mot målet om ökat välstånd och ökad jämlikhet. Förslaget är alltså dåligt, både ur ett höger och ett vänsterperspektiv.