Grupp mot grupp

De politiska partierna tävlar ständigt om att hitta slagkraftiga ”slogans” som ska beskriva deras politik och dess avsikter på ett sätt som ”slår an” hos väljarna. Det är väldigt effektivt när man väl lyckas.
En bra sådan ”slogan” ska inte bara beskriva det aktuella partiets politiska vilja, utan även göra att vi väljare känner igen oss och identifierar oss med budskapet.

Ett framgångsrikt exempel är när Alliansen vann valet 2006. De hade kommit på begreppet ”utanförskap”. Ett begrepp som där och då var helt perfekt.

Dels kunde ordet sättas samman med andra ord på många tänkbara sätt:

”Vi gör dessa satsningar för att komma till rätta med utanförskapet”

”Människor som bor i utanförskapsområden”

”Allt fler känner utanförskap”.

Kanske är det sista exemplet det bästa. Helt enkelt tack vare ordet ”känner”. För om utanförskap är något man kan känna, så kan ju ALLA helt plötsligt befinna sig i utanförskap. Det räcker att man själv känner att man är utanför. De få som inte känner utanförskap just nu, kan lätt identifiera sig med dem som känner utanförskap och känna sympati för dem.
På så sätt blev utanförskapet en av de viktigaste politiska frågorna – och sjävklart röstar vi på dem som kom på själva begreppet (eller iallafall var först med att använda det i politiska sammanhang).

Om ”utanförskapet” var en briljant slogan, så är ett mer nutida begrepp betydligt mer problematiskt – tycker jag.

Idag pratas det vådligt mycket om att det är fel/dumt/hemskt att ”ställa grupp mot grupp”.

Ja, jag kan verkligen hålla med om att politisk retorik om att ställa grupp mot grupp är hemskt. Men, det är ju själva essensen av politik. Politik är att ställa grupp mot grupp.

Till skillnad från på den fria marknaden där bara frivilliga överenskommelser leder fram till åtgärder, så bygger politik på att använda olika former av tvingande åtgärder. Politik handlar om att gynna en grupp av människor på bekostnad av en annan grupp. När politiska förslag analyseras, studerar man vilka grupper som är vinnare och vilka grupper som är förlorare. När politikerna presenterar förlagen brukar de av naturliga orsaker bara fokusera på den grupp som ”vinner” och inte alls på den grupp som förlorar (utom i vissa undantagsfall som jag snart ska nämna).

”Vi gör en stor satsning på barnfamiljerna” – så kan man till exempel rubricera ett förslag eller beslut om att höja barnbidraget. Här är det alltså gruppen barnfamiljer som är vinnare. Gruppen ”icke barnfamiljer” är förlorare – men det säger man givetvis inte.
När fastighetsskatten avskaffades så gynnades gruppen fastighetsägare på bekostnad av gruppen icke fastighetsägare.

Den klasskamp som präglade politiken under många år var väl – om något – ett exempel på när grupp ställdes mot grupp: Arbetare mot kapitalister.

Begreppet ”att ta från de rika och ge till de fattiga” ställer på ett effektivt sätt gruppen rika mot gruppen fattiga.

När det kommer till att ställa rika mot fattiga så kommer undantaget från regeln att inte nämna den förlorande gruppen i den politiska retoriken. Här är det ofta till och med viktigare att nämna vilka som förlorar än vilka som vinner.
En förutsättning för att kunna använda denna retorik är att den grupp som förlorar på ett visst politisk förslag är antingen 1) tillräckligt liten för att inte spela någon roll för valresultatet, eller 2) av andra orsaker en grupp som ändå aldrig kommer att rösta på det parti som kommer med förslaget. (Det kan ju också vara en kombination av 1) och 2), )

Ett närliggande exempel utanför politiken är inom modern marknadsföring.

Livsmedelskedjan COOP:s reklam om att vi ska minska vår köttkonsumtion bygger troligtvis på en insikt om att antalet bönder som producerar kött är försvinnande liten andel av COOP:s kunder. Den största delan av COOP:s kunder är människor som inte är bönder och som vill ”göra något för klimatet”. I COOP:s fall ”tjänar” man betydligt mer på att tillfredsställa den stora mängden konsumenter, än att hålla sig väl med några tusen bönder. Det spelar absolut ingen roll om bönderna slutar handla på COOP.
För när en grupp i samhället har blivit tillräckligt liten så finns det varken ekonomiska eller politiska incitament att tillfredsställa den gruppen.

Som sagt, tycker jag att det är fel att ställa grupp mot grupp. Men jag blir förvånad när politiker anklagar andra politiker för att ställa grupp mot grupp. Det är ju precis det som är politik! Politik handlar om att fördela en begränsad mängd resurser. Det en grupp får, förlorar en annan.