Halal på svenska

Det händer att jag ibland känner mig som folklivsfanatiker Job Andersson. Jag är nämligen väldigt intresserad av att läsa beskrivningar av det ”gamla bondesverige”. Dels är det intressant därför att det sätter det sätt på vilket vi lever idag i relation till en tid som inte var för så länge sedan. Dels inser jag att andra kulturer, som vi tycker har barbariska inslag, faktiskt har mycket med gemensamt med det som var vår kultur för inte så många generationer sedan. 

Här följer ett makabert utdrag ur boken ”Övre Dalarnes Bondekultur under 1800-talets förra hälft” av Lars Levander. Notera att slakt utan bedövning, var den gängse metoden även här i Sverige på den tiden.

”Den normala tiden att slakta nötkreatur var i övre Dalarne senare hälften av oktober. Marknaden var då över, och betet ute var definitivt slut för året. Det började också vara så kallt, att man ej behövde frukta för, att köttet skulle skämmas. 
I fråga om platsen där en ko slaktades, syntes en bestämd skillnad föreligga mellan Mora och de övriga socknarna. I Mora slaktade man kon inne i stugan, men söderut ute i det fria någonstans nära fähuset, t.ex. i fägårdsporten eller på fägården. 

Både män och kvinnor deltogo överallt i slakt av kor. Regelbundet synes det ha varit en kvinna (slakternskan, slatterskan), som gjorde själva sticket, under det att männen framför allt bidrogo med att hålla djuret. Vissa kvinnor i byn, som voro skickliga i slaktteknik, anlitades allmänt i gårdarna. Mycket ofta var slakterskan även byns mest anlitade barnmorska. Hennes ersättning utgjordes av ett visst stycke av slaktdjuret (slaktbete). Där det ”var snålt”, fick hon endast själva stingstycket, men där ”det var bättre”, fick hon den finaste biten av ryggen, vid njurarna. Om byn var liten och slakten förrättades i det fria, brukade hela befolkningen samlas för att se på den.

I Oxberg (Mora) var förfarandet vid slakt av en ko följande. Man tog in harven (den gamla rätpinnharven) i stugan och lade den mitt på golvet med pinnarna nedåt. Så ledde man in kon och började snärja ned henne, vilket skedde med bärband och två tvinnade bjökvidjeringar (trälgar). Trälgarna knäpptes ihop omkring kons fotleder, den ena om den högra framfoten och den andra om den högra bakfoten; kon borde nämligen falla till höger på harven. Bärbanden knöt man fast omkring den vänstra framfoten och trädde det sedan först genom trälgen på högra framfoten, här bakom foten, och sedan genom trälgen  på högra bakfoten, här framför foten, varefter den lösa änden fördes framför kons vänstra bakfot. Den, som skulle snärja ned kon, stod alltså vid djurets vänstra framfot och drog krafigt i bärbandet med båda händerna. Medan man drog i bärbandet, så att kons fötter drogos samman, tryckte man kon åt höger, så att hon föll mitt på harven. Den, som höll bärbandet, gick nu över till kons ryggsida, lade sig med hela sin tyngd på djuret och drog kraftigt i bärbandet. En annan medhjälpare fattade tag i kons huvud och bröt det bakåt. Slakterskan, som skulle sticka kon, kom med stingkniven och gjorde ett långt snitt längs efter undersidan av kons hals, detta för att komma åt båda struparna. Med vänstra handen drog hon fram dem något och höll undan dem, medan hon med kniven sökte skära av halspulsådern, något som ofta lyckades först flera hugg. Blodet som sprutade ut genom det sålunda åstadkomna såret, togs emot i ett tråg, där den fjärde deltagaren i slakten (ofta husmodern själv) stod med en kräkla och rörde i blodet. […]

Överallt ansågs det vara av största vikt för köttets kvalitet, att djuret skulle dö genom förblödning; med den fria vänstra bakfoten borde kon sparka av sig blodet. Det var angeläget att blodet rann av fullständigt. I Malung brukade man fördenskull till slut ruska på kokroppen eller t.o.m hoppa på den eller sätta sig på den. Man ansåg att blodet rann av djuret fortare och bättre, om det stacks obedövat, och man var mycket rädd för att djuret vid bedövningen skulle stendö, då det blev mycket vanskligt att få av blodet på riktigt. Sedan blodet runnit av, tog man sig en stunds rast med förplägnad, slaktsupen. Emellertid fick pausen inte bli så lång, så att djurkroppen kallnade, ty då blev den svår att flå.”