Har folk inga egna visioner?

I mina samtal med politiska kommentatorer, politiker och så kallat ”vanligt folk” så slås jag av att man från höger till vänster verkar dela en uppfattning:

Det saknar visioner i svensk politik.

Politiken har degenererats till förvaltning och triangulering, var finns visionen om vart vi ska?

Så här i retrospektiv, 30 år efter mordet på statsminister Olof Palme, verkar det också finnas en samstämmighet bland analyserna – Palme hade iallafall en vision!

Jag tycker mig se en tydlig skiljelinje i synen på vad politik är. Skiljelinjen går inte mellan högern och vänstern utan mellan, typ, mig och de flesta andra.

För det kan väl inte vara det enda som karaktäriserar en bra politiker – att den har visioner? Historien är ju full av exempel när politiker med storslagna visioner har åstadkommit stor skada. Jag känner inte till något, och här får ni rätta mig om jag har fel, exempel på en visionslös politiker som har startat ett krig, inlett en etnisk rensning eller på något annat sätt skadat någon eller något nämnvärt.

Det verkar som att mänskligheten kan delas in i tre kategorier. Den största kategorin är de som vill bli ledda och styrda av en ledare som har, just det, visioner. En mindre kategori, som vill vara dessa visionära ledare. de som vill få folk att göra som de vill och inte drar sig för att använda de tvångsmedel som varje stat har till sitt förfogande.
Sedan finns en liten skärva av människor som, liksom jag, varken vill styra eller bli styrd. Vi har inte brist på visioner – tvärt om – vi har väldigt tydliga mål om hur vi vill leva våra liv och vad vi vill åstadkomma. Men dessa visioner bygger aldrig på att andra människor ska tvingas bli redskap, eller hindras från att göra verklighet av sina visioner.

Var kommer denna längtan efter starka och visionära ledare ifrån? Varför känner vi att vi måste bli ledda av någon? Blir vi osäkra och förvirrade av blotta tanken på det egna ansvaret?