Har vi män en kollektiv skuld för övergreppen?

Vi är väl alla lite olika. Jag är olik många andra på så sätt att jag är lite fyrkantigt fixerad vid ords exakta betydelse och innebörd.

Ett ord som jag har haft ett ansträngt förhållande till under ganska lång tid, och särskilt på sistone, är ordet skuld.

Det talas nämligen om alla mäns kollektiva skuld för de övergrepp på kvinnor som sker och som utförs av vissa män och pojkar.

Jag är av uppfattningen att skuld inte kan bäras av fler än den eller dem som har utfört, eller anstiftat till, handlingen. Möjligen skulle man rent teoretiskt kunna utvidga skuldbegreppet till att även omfatta dem som såg på när brottet begicks, men inte ingrep för att förhindra det. Jag tror att man kan bli straffad för att man inte har anmält till polisen om man vet att några planerar att utföra ett mord. I det fallet döms man ju givetvis inte för mord, utan man döms för att man inte har berättat vad man visste.

Jag tycker att diskussionen om kollektiv skuld är problematisk ur flera perspektiv. Det allvarligaste är att de som verkligen är skyldiga – de individer som begår brotten – avlastas en del av ansvaret för sina handlingar. De får möjlighet att dela med sig av skulden till alla miljontals män som finns på jorden. Den fördelen tycker jag inte att vi ska ge dem.
Det är dessutom orimligt att, till exempel, skuldbelägga mig för handlingar som begås av en person som jag aldrig ens har träffat och som kanske bor i en stad flera hundra mil från där jag bor.

Men, visst, jag kan hålla med om att vi i ett samhälle kan och bör skapa normer för vad som är ett acceptabelt beteende. Den lagstiftning som vi har är ofta en formalisering av sådana normer kring vad som är rätt och fel. Jag tror att lagstiftning oftast kommer till på, precis det sättet. Det finns även exempel på när lagstiftningen ”kommer först” och att det sedan skapas en norm. Lagen om förbud mot barnaga brukar ges som ett exempel på detta.

Jag vill alltså ogärna tala om ”kollektiv skuld” och i brist på annat så skulle jag hellre säga att vi har ett kollektivt ansvar att skapa, förändra och upprätthålla de normer som vi tycker ska prägla det samhälle vi lever i.
”Ansvar” är, även det, ett problematiskt ord i sammanhanget. Ansvar måste nämligen – som jag ser det – kunna utkrävas. Ett kollektivt ansvar är då inte mycket att hänga i julgranen – för vem ska utkräva ansvaret när vi alla är ansvariga?

Men, som sagt, i brist på annat är ”ansvar” ett bättre ord än ”skuld”.

Vi alla har alltså alla ett ansvar för att skapa normer, bland annat för vad man får och inte får göra mot en kvinna.

Frågan som då infinner sig är om vi män, som utgör en delmängd av mänskligheten, har hela eller bara en del av detta ansvar.

I debatten får iallafall jag uppfattningen att många menar att det enbart är männens ansvar. Det är en orimlig slutsats så vi ju inte har ett system där pojkar enbart uppfostras av män. Det borde alltså vara så att män och kvinnor delar detta ansvar.
(Känsliga läsare får här ha överseende med att jag förenklar för mig genom att dela upp mänskligheten i män och kvinnor. Jag är medveten om att de finns personer som inte känner sig hemma i någon av dessa könstillhörigheter. Och ja, jag anser att även dessa personer har ansvar för de normer som vi vill ha i samhället)

En välvillig tolkning av diskussionen om mäns kollektiva skuld skulle kunna vara att de som hävdar detta, egentligen menar att de anser att män som kollektiv inte tar tillräckligt stort ansvar för de normer som ska gälla för hur man får bete sig mot kvinnor.
Det är mycket möjligt att det är så.

Därför är det olyckligt att diskussionen har kantrat som den har gjort. Rent psykologiskt tror jag nämligen att det är kontraproduktivt att skuldbelägga dem som inte bär skuld. Att känna sig oskyldigt utpekad för något som man inte har gjort är nämligen en av känslor som är svårast att hantera. Det resulterar nästan alltid i ett sinnestillstånd som helt och hållet går ut på att försvara sig. Det leder nästan aldrig till en vilja att hjälpa till i en positiv och konstruktiv riktning.
Vi behöver verkligen hjälpas åt för att skapa ett samhälle där varken män eller kvinnor ska bli antastade eller känna otrygghet.
Skulden ska bäras av de skyldiga, men ansvaret kan vi alla hjälpas åt att ta.