Hur det egentligen är att vara bonde och att hata slumpen

Blogg-grannen Nicklas Kämpargård skrev nyligen ett inlägg om hur en bonde egentligen är. Det var väldigt träffsäkert!

Den här tiden på året är den bästa och värsta tycker jag. Det är skördetid – eller det borde iallafall vara det. Mitt spannmål vägrar bli moget och jag ser hur de fina skördedagarna försvinner en efter en. I takt med att höstens regnväder, fuktiga förmiddagar och daggvåta kvällar närmar sig, ökar stressen.

Att vara bonde innebär att man måste lära sig att hantera denna årligen återkommande panikkänsla.
Man har hur mycket som helst att göra, men man kan inte ens börja förrän grödan är mogen och vädret är bra. Visserligen finns det sysslor som inte är beroende av vädret. Sysslor som är nog så viktiga att få gjorda.
Men, iallafall jag, får en mental blockering som gör att jag inte kan börja med dessa innan skörden är bärgad. Jag vet inte vad det beror på. Kanske är det en rädsla för att dra i gång något projekt som jag tvingas lämna halvfärdigt när väl skörden drar igång.
Det här leder till det märkliga fenomenet att jag, till synes sysslolös, irrar omkring och är stressad.

Den här tiden på året tänker jag att det vore bättre att ha ett jobb där min prestation enbart berodde på min egen förmåga att arbeta. Ett jobb där jag kunde börja arbetsveckan med en ”to do list”, som jag kunde bocka av på ett strukturerat sätt under veckan.

Den här komplicerade situationen, där man ständigt får förhålla sig till sådant som man inte kan påverka, gör att man lätt få en nästintill filosofisk inställning till jobbet.
Jag förstår väldigt väl varför äldre tiders människor fick en djup gudstro, eller blev väldigt skrockfulla.

Jag tror att det berodde på en djup mänsklig vilja att ha kontroll. Vi människor har så otroligt svårt att acceptera att vi utsätts för saker som vi inte kan kontrollera och styra. Gamla tiders religiositet handlade mycket om väder och vind. Olika gudar rådde över vädret och det gällde att – ofta genom offer – tillfredsställa dessa gudars önskemål. På så vis kunde människorna skapa sig en känsla av att faktiskt kunna vara med och styra vädret. Genom att t.ex. offra ett lamm kunde man lura sig själv att tro att det bra vädret var en direkt följd av handlingen. Om vädret trots allt inte blev bra, så kunde detta förklaras med att offret inte hade varit tillräckligt stort.

I Vilhelm Mobergs första bok om utvandrarna, råkar Karl-Oscar smäda gud genom att beskylla honom för torkan som gett honom så dålig skörd. Gud bestraffade honom genom att ordna så att en blixt träffade ängsladan så att den brann upp. I Karl-Oscars och Kristinas värld fanns det alltså ett tydligt samband mellan deras egna handlingar och den förstörda ladan. De fick en känsla av kontroll – ett tydligt samband mellan handling och konsekvens. Vi människor vill ha det så.

Jag tycker mig se samma fenomen idag. Jag vill här, inte på något sätt ge mig in i diskussionen om vetenskapen kring klimatförändringarna. Men jag kan konstatera att klimatfrågan ger oss människor ett modernt sätt att skapa samma känsla av kontroll. Vi kan fortfarande inte acceptera att det är slumpen som drabbar oss när vädret orsakar ogreppbara naturkatastrofer – liknande den som just nu pågår i Texas. Vi vill koppla det till mänsklig handling. Vi gör allt vi kan för att dra en tydlig linje av orsakssamband mellan semesterresan till Thailand, eller entrecoten på grillen och det faktum att huset står under vatten.
Precis som forna tiders människor offrade i syfte att blidka gudarna och därmed klara sig undan katastrofer, hoppas vi kunna styra vädret genom offer. Psykologin är precis den samma.
Just katastrofen i Texas är extra tacksam i vår moderna religion. I Texas producerar man olja och kött, därför är det inte så konstigt, kanske till och med rätt, att det är just där som vattnet nu stiger.

Helt plötsligt får vi precis det vi vill ha: tryggheten i att se ett rationellt orsakssamband mellan handling och konsekvens.

Jag själv gör allt för att försöka vara rationell i min egen lilla värld här på gården. Jag försöker acceptera det jag inte kan påverka och göra allt jag kan för att fokusera på det jag kan styra. Jag väljer spannmålssorter som ska mogna tidigt för att öka chansen att hinna skörda. Jag försöker så, så tidigt som möjligt på våren. Jag försöker ha maskiner som verkligen fungerar när de väl ska användas. Jag försöker rationalisera skörden så att flödena av tröskad spannmål ska fungera så bra som möjligt, utan onödiga och tidskrävande arbetsmoment.

Resten är upp till slumpen. Jag kan bara hoppas på att det blir en bra och lång höst. Kanske tar sig hoppet uttryck i en stilla bön, där jag ibland också lägger till en liten önskan om att det fina vädret ska komma på fredagar och helger, då jag för det mesta är hemma och inte på något möte någonstans.
Jag hoppas att det inte är för mycket begärt.