Hur jag förbereder mig för en härligt, genuin och lantlig jul.

”Du måste bredda din läsekrets!”, säger min vän när jag ber om förslag på ämnen att skriva om på bloggen.
”Skriv om hur du förbereder julen, hur du kokar knäck och stånkar korv. Sånt vill folk läsa om!”

Ja, visst skulle jag kunna skriva om det. Men problemet är att mina julförberedelser är väldigt spartanska.

Ordet advent betyder (Herrens) ankomst och har inget med ”väntan” att göra. Även om det kändes så när jag var liten. Adventstiden innebar nämligen en enda lång väntan på att det skulle bli julafton.

Sedan jag blev vuxen har adventstidens väntan ersatts med något som mer liknar ett gatlopp. Förutom att allt som normalt ska göras på en månad ska hinnas på 23 dagar, så tillkommer arbetet med att avsluta allt som måste vara klart före årsskiftet. Det känns som att det är dubbelt så mycket som ska göras på bara två tredjedelar av tiden.

För att klara av detta har vi vuxna i familjen slutat köpa julklappar till varandra. Det är nog det skönaste beslut som vi någonsin har fattat. Det spar enormt mycket tid och pengar. Framför allt slipper vi den ångest som det innebär att försöka komma på något att köpa.
Jag kommer ihåg att en av de händelser som fick oss att sluta med julklapparna, var när min far fick åtta flaskor whiskey i julklapp. Hela släkten hade, oberoende av varandra, tagit den lätta vägen via systembolaget för att lösa julklappsproblematiken.
Där, och då, kände vi att det fick lov att vara ett slut på galenskapen.

Mina julförberedelser börjar med att jag letar fram en adventsljusstake som jag sätter i fönstret till första advent. Det blir ljust och fint, tycker jag.
Jag har gardiner som det är lite rött i som sitter uppe året runt. Det är inga tomtar eller något annat ”juligt” på dem, så de går bra att ha uppe även på sommaren. Och på hösten. Och på våren. Väldigt smidigt!

Kvällen före julafton brukar jag bjuda några goda vänner på ”lill-jul”. Det är som ett vanligt julbord, fast med vänner istället för släkt. Jag brukar göra en Jansson och en julskinka. Vi brukar dricka snaps också. Ibland dricker vi väldigt mycket snaps.

Jag tycker att det är mysigt att gå med farsan och mjölka på julaftonens kväll. Korna ska ju mjölkas två gånger varje dag, oavsett om det är jul eller inte. Förutom att det innebär en välbehövlig paus i det omfattande ätande som präglar julaftonen, så är det en lite speciell stämning i ladugården på julaftonens kväll. Inte vet jag om det beror på den snaps som brukar ha slunkit ner på jullunchen eller om jag undermedvetet drar en rät linje från stallet i Betlehem till foderbordet framför korna i vår ladugård. Något är det iallafall som gör julmjölkningen lite speciell.

Den jultradition som jag haft sedan jag var liten och som jag verkligen uppskattar och inte kommer att överge i första taget är denna:

När jag har tänt det fjärde ljuset i adventsljusstaken så brukar jag titta på ljusen och kisa med ögonen. Då ser det ut som att ljusen verkligen har strålar. Om jag lutar huvudet lite åt sidan så rör sig strålarna på ett snyggt sätt. Jag brukar vicka huvudet åt höger och åt vänster och jag är fortfarande lika fascinerad över hur strålarna rör sig.

Det räcker för mig.