Hur ska vi kunna få in skatt så att det räcker?

Den friare rörligheten av varor, tjänster, kapital och människor sätter press på vissa länder, samtidigt som den ger möjligheter för andra länder. Det finns två möjliga utfall av detta. Jag hoppas på det ena men jag befarar det andra.

Det kan aldrig finnas 100 procent fri rörlighet. Även om rörligheten inte begränsas av några tullar eller andra statligt påhittade hinder, så är rörligheten alltid förknippad med en kostnad. På ekonomispråk kallas det för ”transaktionskostnad”

Kapitalet är det som begränsas av lägst transaktionskostnader. Med en enkel knapptryckning kan en pensionssparare flytta sina besparingar från en svensk indexfond till en investering i en indisk ränteobligation. Transaktionskostnaden är i princip kostnaden för den tid det tar att slå på datorn och logga in på sin internetbank samt eventuella avgifter som banken tar för att genomföra transaktionen.

Kapitalets låga transaktionskostnader har inneburit att det är svårt för ett land att ha betydligt högre skatter på kapital och kapitalvinster än andra länder. Varje försök att höja den skatten gör att värdens investerare helt enkelt flyttar sina pengar och det leder till ett snabbt haveri för samhällsekonomin.

Varor har en högre naturlig transaktionskostnad än kapital. Det är trots allt fråga om att en fysisk vara ska transporteras från en plats till en annan. Transaktionskostnaden gör att världshandeln ”tillåter” en något större variation i kostnadsläge för den inhemska produktionen i olika länder. Den inhemska produktionen är konkurrenskraftig på hemmamarknaden om dess kostnad är mindre än summan av något annat lands produktionskostnad och transaktionskostnaden (fraktkostnaden).
Det gör att ett land kan bibehålla sin produktion trots att produktionskostnaden belastas med vissa skatter och avgifter som är högre än i andra länder. Men bara till en viss gräns.

Den högsta transaktionskostnaden är den som begränsar människors fria rörlighet. Även om vi leker med tanken att vi skulle kunna välja att flytta till vilket land som helst och få jobb där, utan några hinder, så kommer det alltid att vara förknippat med stora kostnader.

Att flytta till ett annat land innebär att man måste bryta upp från en plats, packa sina ägodelar, boka en flygbiljett, ordna med transport av ägodelarna, fixa en ny bostad, lära sig ett nytt språk och en ny kultur. Det är dyrt – på många sätt.

Ett land som vill ha höga skatter för att finansiera en stor välfärdsstat ställs inför större och större problem i takt med att rörligheten ökar.

Det är sedan länge omöjligt att ha mycket högre skatter på kapital och kapitalvinster än andra länder. Det blir svårare och svårare att beskatta produktionen och samtidigt behålla den inom landet.
Till produktionskostnaderna hör lönekostnaden, vilken utgörs av den lön som arbetstagaren får ut efter skatt plus löneskatten plus arbetsgivaravgifterna – alltså den totala kostnaden för att anställa någon.
Det kommer alltså att vara väldigt svårt att höja kostnadsläget för produktionen. Det kommer att vara svårt att höja skatten på arbete. Snarare måste dessa skatter sänkas.

En trolig utveckling är att mer och mer av skattebasen kommer att flyttas över till att belasta den minst lättrörliga beståndsdelen i ekonomin – människan.

Om vi har ambitionen att öka, eller behålla skattenivån, så måste det ske genom att vi i högre grad beskattar saker som ingen kan undvika. Vi måste beskatta boendet och vi måste beskatta konsumtion av sådant som vi måste köpa, som mat och vatten.

I praktiken innebär det, i sin förlängning, att vi i princip får ett skattesystem som liknar en medlemsavgift i staten. En medlemsavgift som nästan är lika för alla som vill bo här. Det kommer troligtvis att finnas en ”ungdomsrabatt” och en ”pensionärsrabatt”, precis som de flesta andra föreningar har. Det kommer sannolikhet att finnas en viss progressivitet i systemet. Dyrare bostäder kommer att beskattas högre, liksom dyrare mat.

Det som begränsar möjligheten att ta ut sådan skatt är dels i vilken grad man kan täppa igen folks möjlighet att smuggla in utländsk lågbeskattad mat och människors benägenhet att köpa mat svart. Dels begränsas möjligheterna av hur hög transaktionskostnaden är för människor att flytta till andra länder. Vi kan inte bibehålla vårt välstånd om vi får så kallad ”brain drain” – att de mest produktiva människorna väljer att flytta till länder med lägre skatt.

Balansgången mellan att ta ut så mycket skatt som möjligt med bibehållen förmåga att generera skatteunderlag kommer att bli svårare och svårare – det kommer att göra det omöjligt att ha ett totalt skattetryck som avviker för mycket från andra länder.

I det ena scenariot hanterar vi detta genom att minska skattetrycket och då även de åtaganden vi kan förvänta oss av staten.

I det andra scenariot inför vi konstlade transaktionskostnader i from av tullar, regleringar och -slutligen – murar som rent fysiskt hindrar människor från att flytta.

Jag hoppas på det ena, men befarar det andra.