I´m a mansplainer, yes I am….

Jag är, precis som alla andra, ett barn av min tid. 
Ska jag vara ärlig så vet jag inte riktigt vad det betyder och innebär, men jag tolkar det som att vi alla formas av den samtid i vilken vi lever våra liv.

Min samtid präglas av diskussioner om manligt och kvinnligt. Kanske är det så att dessa diskussioner alltid har förts, fast ur olika perspektiv och med olika slutsatser. 
Jag möter ganska stora personliga utmaningar när jag försöker förstå och förhålla mig till diskussionen. 
Å ena sidan uppfattar jag en vilja bryta ner de strukturer som handlar om grupptillhörighet, så till vida att man inte vill att ens möjligheter att göra det man vill ska begränsas av vilken grupp man ofrivilligt tillhör. 
Å andra sidan upplever jag att det är ett väldigt fokus på just grupptillhörighet idag. Det känns som att en oerhört kraft och energi läggs på att försöka definiera olika grupper i samhället och vilka egenskaper som karaktäriserar de olika grupperna.

Dessa två rörelser kan tyckas motsägelsefulla. Möjligtvis resonerar man som så, att man inte kan bryta ner de oönskade strukturerna om man inte först identifierar dem. Men jag ser en uppenbar risk i att resultatet inte blir det önskade – utan att verkliga och påhittade strukturer cementeras och stärks, istället för att försvinna.

Vi som utgör gruppen män har tydligen vissa gemensamma egenskaper. Nästan inga av de egenskaperna ses som positiva. Bland annat ägnar vi oss åt någonting som kallas för ”mansplaining”. Det betyder att vi gärna förklarar saker för kvinnor som de redan vet om, eller till och med, kan mycket mer om än vi. Dessutom har vi män ett syfte med våra utläggningar, nämligen att förminska och trycka ner kvinnor.

Jag känner mig träffad av beskrivningen. Den här bloggen är ju en enda lång excess i mansplaining. Jag är man och jag skriver långa texter där jag förklarar saker som de flesta människor redan förstår eller känner till. Jag skriver om saker som jag inte behärskar och jag ställer frågor förklädda i självsäkra påståenden.

Rädslan för att jag är en sån tröttsam person i sociala sammanhang har gjort att jag försöker vara extra uppmärksam på hur jag beter mig. 
Jag tycker att jag lever ett sånt oerhört intressant liv. Jag får vara med i sammanhang där jag lär mig helt fantastiska saker och jag träffar så intressanta människor hela tiden. Jag har hittills levt i tron att andra i min omgivning är intresserade av att få ta del av allt detta. 
Det resulterar många gånger i långa utläggningar – nästan föreläsningar. Det tar nämligen lite tid att ge en relevant bakgrund, redogöra för argumentationen och förklara slutsatsen.

Men tillräckligt många kvinnor har vittnat om fenomenet mansplaining, för att jag i eftertankens kranka blekhet har börjat inse att det uppfattas som tröttsamt. Dessutom tolkas det tydligen som ett sätt att trycka ner kvinnor i min omgivning.

I helgen träffade jag mina bästa kamrater från studieåren. Vid det här tillfället var det bara män kring bordet. Eftersom det inte fanns några kvinnor i närheten så kom jag att reflektera över hur samtalet fördes. 
Jag törs påstå att kvällen var en sällan skådad uppvisning i mansplaining. Vi turades om att hålla långa föredrag, någon berättade om en komplicerad detalj i det nya bankregelverket, någon höll en lång utläggning om hur hans nya laddhybridbil varierar mellan bensindrift och eldrift. Jag berättade ingående hur icke-aggressionsprincipen utgör en grund för libertarianismen.

Vilken underbar befrielse det är att befinna sig i detta skyddade rum! Att få släppa alla tyglar och inte behöva oroa sig över att någon ska känna sig kränkt eller nedtryckt. Hur skönt var det inte att kunna vila i den trygga vetskapen om att vännerna oombett kommer att komma med invändningar, kompletteringar och egna reflektioner. Och hur skönt är det inte att befinna sig i ett sammanhang där alla vet om att dessa långa utläggningar egentligen bara handlar om att sätta ord på de tankeprocesser som pågår i våra huvuden. Att syftet inte är att förklara saker som de andra redan begriper, utan snarare en inbjudan till hjälp i tankeverksamheten.

I dag frågade jag en kvinnlig bekant, som brukar vara med på dessa sittningar, hur samtalen skiljer sig i grupper som endast består av män och i grupper som endast består av kvinnor.
”Vi håller inte så långa föreläsningar. Hela gruppen deltar i samtalet hela tiden. Vi maskerar inte våra frågor som påståenden.”
Kanske, tänkte jag, är ett sådant samtal något jag skulle uppfatta som osammanhängande tjatter? Klarar jag helt enkelt inte av att förstå en sådan typ av samtal. Är den röda linjen för krokig för att jag ska kunna följa den?

Är det mer ”ohederligt” att göra som jag gör – att formulera en fråga som ett självsäkert påstående även fast jag egentligen inte vet om jag har rätt eller fel, eller att ställa en fråga om något som jag egentligen redan vet?

Diskussionen om mansplaining innehåller en fullständigt korrekt observation: De män som ägnar sig åt mansplaining håller långa utläggningar om saker som kvinnan som lyssnar redan känner till. Kvinnan uppfattar detta som ett sätt att utöva makt och kvinnan känner sig förminskad.

Obeservationen är korrekt därför att längden på de utläggningarna kan mätas. Det går att konstatera att de är långa. Hur någon upplever en situation är också sant, ur den personens perspektiv. Om någon känner sig förminskad och nedtryckt, så är det ju så.

Min invändning mot slutsatsen är att mansplaining skulle vara en uttrycklig strategi från mannens sida för att trycka ner och förminska kvinnor. 
Om det hade varit så, så hade ju samtal män emellan inte innehållit några inslag av långa och (många gånger) tråkiga föreläsningar och utläggningar.

Att ha social kompetens innebär att man förstår hur ens omgivning reagerar på ens beteende och, om nödvändigt, ändrar man då sitt beteende så att det bättre passar omgivningen.

Jag försöker lägga band på mig när jag pratar med kvinnor. Jag undviker att prata om saker som jag funderar på och jag försöker vara tyst långa stunder. Jag försöker se intresserad ut, även om jag inte är det. Jag ställer frågor som jag redan vet svaret på.

Det går an. Det är egentligen en ganska liten uppoffring. 
Men gud vad jag längtar till nästa återträff med klasskompisarna. Då ska vi äta och dricka gott och ta den tid vi behöver för att, i detalj, förklara komplicerade saker som vi egentligen inte begriper.