”It´s the same in Sweden”

James – eller ”Jamie” – Walker tar emot oss i kontoret som ligger i en av uthusbyggnaderna på gården. Hans och hans fru har ett varsitt skrivbord. Frun sköter ekonomin och byråkratin. Mängden byråkrati har ökat rejält sedan de byggde destilleriet på gården. ”Byråkratin kan ta musten ur den mest hängivne entreprenören”, säger Jamie och frun nickar och skakar på huvudet samtidigt.

Jag upprepar samma mening som jag har sagt så många gånger under den här resan bland bondgårdar i Illinois: ”It´s the same in Sweden”.

Dricker ni kaffe?

Självklart dricker vi kaffe. 
Ute i en av maskinhallarna finns en fikahörna där Jamies far och en granne som kommit på besök redan sitter. Kanske är den här fikastunden höjdpunkten på hela resan. Morgonsolen lyser in genom fönstret och hela rummet färgas orangegult. De fårade ansiktena, kepsarna, skjortorna. De grova skorna och jeansen. De grova knotiga händerna kring kaffekopparna. 
En morgonfika på en bondgård. Samma ritual som på alla gårdar i alla länder och troligtvis samma samtalsämnen. 

Jag tänker att jag borde fotografera. I det här ljuset skulle det bli fantastiska bilder. Men jag avstår. Vi har precis träffats, det här är en helig stund då vi ska skapa förtroende för varandra. Det här är en stund som – beroende på hur det går – kommer att avgöra hur bra resten av dagen blir.

Vi pratar om marknad och priser. Kanada har tydligen stängt gränsen för import av amerikansk mjölk. Hur kommer det att påverka mjölkpriset i USA? Vart ska mjölken ta vägen? Hur fort kan man bygga ett ostmejeri – undrar Jamies far. 
”Det kanske är Trump-bakterier i mjölken”, skojar grannen.

Vi pratar om att dem som vet så lite, har fått så mycket att säga till om när det gäller lantbruket. Folk som bott i stan i flera generationer skriver de lagar och regler som bönderna förväntas följa. 
Det är viktigt att barnen får komma ut på gårdarna och se hur det går till i verkligheten säger Jamies far.
”It´s the same in Sweden”.

Byggnaden vi sitter i är byggd för ganska länge sedan med bidrag från staten. Det var under en tid då priset på majs var så lågt att det blev kris för bönderna. Staten subventionerade då byggnation av lagerlokaler där bönderna skulle lagra majsen i ett visst antal år – för att hålla den borta från marknaden och därmed få upp priset. 
Jamies far såg chansen att få en billig byggnad, så han byggde den på ett sådant sätt att den skulle kunna användas som maskinhall efter att den fungerat som tillfälligt majslager. 
Jamies far skakar på huvudet åt galenskapen. Det statliga programmet för att driva upp majspriset fungerade dåligt, mycket majs blev förstört under lagringen och när den lagrade majsen skulle ut på marknaden igen så blev priserna åter låga.
”För varje problem som staten försöker lösa skapas tio nya problem” – säger jag.
”Exactly!”

Förutom 800 hektar växtodling (majs och soja) har Jamie alltså byggt ett destilleri där han tillverkar bourbon. (Jag ska skriva om destilleriet i ett annat inlägg). Dessutom verkar han fungera som en lokal återförsäljare av utsäde. Han köper in och lagar utsäde som han sedan distribuerar till bönderna i trakten. Dagens leveranser ska lastas och Jamie ger instruktioner till en av de anställda.

Vi får hänga med och leverera till en äldre man som har en liten gård. Pallen med utsädet får plats på flaket på pickupen. Jamie förvarnar oss om att det är en otroligt pratglad kund vi ska besöka. På vägen åker vi förbi en nyanlagd soptipp som har tagit många hektar jordbruksmark i anspråk. ”Det är nackdelen med att bo så nära Chicago, vi blir trängda från alla håll” – säger Jamie. Bonden vi ska besöka har fått erbjudande om att sälja sin gård men han har vägrat. Han vill inte att det ska bli soptipp av åkrarna. 
”Nämn inte soptippen när vi kommer fram – då kommer vi aldrig därifrån” – ber Jamie.

Utsädet vi levererar är den (tydligen) berömda hybridsort som tagits fram här i DeKalb. Växtförädlingsföretaget i DeKalb är uppköpt av Monsanto nu, men den välkända loggan är kvar på säckarna. 
Säckarna rymmer uppskattningsvis 30 kg utsäde och kostar 400 dollar styck! Det är nästan 4000 kronor. 

Jag får lov att fråga flera gånger om jag hörde rätt. Hur sjutton kan utsädet vara så dyrt?
Utsädet är en genmodifierad hybridsort som är resistent mot Roundap. De stora växtförädlingsbolagen dominerar marknaden och det är ingen konkurrens. Kanske skulle priserna bli lägre om konkurrensen vore bättre, funderar Jamie. 
Men, fortsätter han, det är ett marknadspris. Vi bönder tycker tydligen att sorten är så bra att det är värt att betala för den. Det går att få tag i icke-genmodifierat utsäde men det produceras så lite sådant, att volymerna blir små och priset blir därför nästan lika högt. Dessutom blir skörden lägre och man måste använda, både mer och dyrare, bekämpningsmedel. Jamie känner inte till någon som inte odlar GMO-majs och GMO-soja.

Vi klarar av leveransen på bara 20 minuter. Det är nytt personligt rekord för Jamie. Han har aldrig klarat det under två timmar tidigare.
Det är ganska god grannsämja mellan bönderna i trakten. Jamie har dock en del problem med lukt från grannarnas grisgårdar. Det passar dåligt ihop med alla kunder som kommer hem till honom för att provsmaka och köpa whiskey. Men han har nytta av grisbönderna också. Han låter dem sprida sitt gödsel på hans åkrar – han tar inte ens betalt för det, säger han och ler lite finurligt. 

Under tiden mellan 2008 och 2012 var det en boom inom lantbruket i USA. Priserna på majs steg och räntorna var låga. Många såg sin chans att köpa mark och dubbla, tredubbla eller till och med fyrdubbla sin areal. De som satsade kallades för ”BTO:s” – ”Big Time Operators”. Många gånger kom de inte från trakten och de drev upp både markpriser och arrenden. Dessa BTO:s är inte särskilt väl sedda hos övriga bönder. Många av dem har nu gått i konkurs på grund av fallande priser på majs.

Vi åker en runda med bilen och tittar på åkrar. Jamie visar andra som har satsat på alternativa grödor för att få bättre ekonomi. Någon har en äppelodling, någon odlar jordgubbar och på ett ställe har ett par från Holland byggt växthus där de odlar tomater. Tomater som inte växer i jord utan helt och hållet i en flytande näringslösning. ”Hydroponic Tomatoes” – heter det tydligen.

Ett majsfält står oskördat och jag frågar varför. Jamie berättar att en av hans grannar är lite speciell. När alla andra sår i slutet av april, sår han i juni. Därför brukar han inte hinna skörda på hösten, utan får försöka tröska majsen på våren. 
Det finns sådana bönder i Sverige också, säger jag.

Jamie bjuder oss på lunch hemma hos honom. Han grillar kotletter. Över middagsbordet hänger en tavla där det står: ”Faith, Family, Farming”. 
Jag tycker att det ser ut som att Jamie ägnar någon sekund åt en liten personlig bordsbön innan vi äter. Eller, så är det jag som får för mig det. Det stämmer ju så väl med den schablonartade bild jag har av den amerikanska landsbygden.
Det kan ha varit så att Jamie bara samlade sig lite innan han skulle avslöja för oss att han egentligen är utbildad jurist. Han trivdes inte på juristbyrån i stan, så han flyttade hem till gården istället. Frun har tydligen både en examen i ekonomi och matematik. Sonen, som är 11 år, är särskilt begåvad i matematik. Till sommaren ska han åka på matematikläger som något av universiteten anordnar.

Efter lunchen ska vi få kika på destilleriet och provsmaka bourbon. 

Jag tänker att om jag vore 17 år, så skulle jag stanna kvar och jobba på gården en sommar. Jag vill dricka kaffe i morgonljuset i maskinhallen fler gånger. Det finns så mycket kvar att prata om. Så mycket mer att lära.