Jag är beroende – och det känns bra

Jag tror att många av oss känner visst obehag av att vara beroende av någon annan. Särskilt om beroendet inte upplevs som ömsesidigt. Samtidigt som vi känner oss obekväma i beroendeställning så är det för att vi har lyckats lära oss att leva med att vara beroende av andra, som vi har skapat det välstånd vi har idag.

Visst ger det oss en tillfredsställande känsla när vi känner att vi har klarat av någonting helt själva. När vi har odlat vår egen potatis, byggt ett burspråk på huset, eller skruvat ihop en uteplats i tryckimpregnerat virke.

Men om vi, på riktigt,  skulle kunna säga att vi byggt uteplatsen helt själva, så skulle det ju inte räcka med att skruva ihop den själva, vi skulle ju ha fällt träden, sågat plankorna och tryckimpregnerat dessa själva också.
Vi skulle behöva ha en järngruva där vi bröt malm, en masugn där vi framställde järn och dessutom behärska den komplicerade processen för att omvandla järnet till den typ av legering som krävs för att tillverka trallskruv.
Vi skulle behöva bemästra konsten att tillverka skruv och vi skulle behöva kunna konstruera en batteridriven skruvdragare från grunden. Till det behövs mängder av olika komponenter tillverkade i olika material.
Listan på saker vi skulle behöva utvinna, framställa och konstruera är näst intill oändligt lång. Ingen människa skulle kunna säga att han eller hon, helt utan att vara beroende av någon annan och helt och hållet på egen hand har byggt en egen uteplats av tryckimpregnerat virke och trallskruv.

När man tänker efter, så är uteplatsen och de redskap som används för att bygga den, ett resultat av ett globalt samarbete mellan många tusentals människor. Människor som inte talar samma språk, människor som inte ens känner varandra.

Det som gör att detta komplicerade samarbete fungerar är det som vi kallar marknadsekonomi. När vi efterfrågar en batteridriven skruvdragare så går en signal ut i hela världen om att vi därmed också efterfrågar de komponenter som utgör en skruvdragare. Signalen går vidare från de som tillverkar komponenterna till de som tillverkar eller framställer råvaran till komponenterna. Signalen går vidare till de som tillverkar de redskap som behövs för att framställa råvarorna, och så vidare.
Signalsystemet fungerar därför att vi skickar pengar med i signalen. Eller, snarare, pengarna ÄR signalen.

Det är nog inte så många som har ångest över att vi befinner oss beroendeställning till alla de som är involverade i byggandet av vår uteplats.

Kanske är det uppenbart för de flesta av oss att detta beroendet faktiskt är ömsesidigt. I en affär mellan två parter så är både säljare och köpare i beroendeställning. Jag behöver köpa någonting, och den som säljer behöver mina pengar.

Att inte vara självförsörjande, särskilt på livsnödvändiga varor som mat, kan vara stressande. För oron att man ska hamnar i en utpressningssituation finns där hela tiden. Vad händer om jag har slut på mat och den som ska sälja maten till mig, av någon anledning, väjer att höja priset så till den milda grad att jag precis kan betala? Vad händer om gränserna stängs så att inga varor kan föras in i landet? Blir beroendet asymmetriskt – det vill säga – jag är mer beroende av att få mat än vad den som säljer maten är beroende av mina pengar?

Ja, man kanske kan tänka sig att en sådan situation kan uppkomma. Men samtidigt tror jag att sannolikheten för detta är mindre ju mer vi handlar med varandra. Det borde vara så, att det är svårare att stänga gränserna eller starta krig mot ett annat land om det landet är en viktig handelspartner för det egna landet, än om länderna inte har några handelsrelationer med varandra.

Precis som en butik har egenintresse i att värna om sina kunder, så borde enskilda länder ha egenintresse i att värna sina kundrelationer.

Den franske liberale ekonomen Frédérick Bastiat har sagt att: ”om varor inte får korsa gränserna så kommer soldater att göra det”.
Kanske ska inte en globaliserad handel länder emellan ses som en garant för fred, men jag tror att det ömsesidiga beroende som präglar relationen mellan konsument och producent skapar starka incitament att inte ge sig i luven på varandra.

Frihandel länder emellan skapar inte bara välstånd i de länder som omfattas av frihandeln, den skapar dessutom incitament att upprätthålla freden. Men historien har visat att frihandeln  inte är någon absolut garant för fred.

Så, det kan nog vara klokt att han några burkar med konserver och ett välgödslat potatisland i beredskap – just in case.

För den som vill höra hur det går till att tillverka en penna, kan kolla på detta: