Jag får dambesök och köper tvål

Under julhelgen hade jag dambesök här i huset. (Det är inte som ni tror!)

Jag måste erkänna att jag var en aning stressad och nervös inför besöket – av någon anledning kändes det viktigt att försöka göra ett så gott intryck som möjligt. Därför gjorde jag en del förberedelser i syfte att liksom ”rigga” huset för kvinnlig närvaro.

Nu vill jag inte på något sätt förhäva mig och överdriva min prestation. I stort sett handlade det om att jag dammsög, skurade golvet i några av rummen, rengjorde i badrummen och… köpte tvål.

Det sistnämnda visade sig vara betydligt svårare än vad jag hade förväntat mig och det är om det den här texten ska handla.

Vi har inga jättestora matbutiker här i Orsa, men ändå är hyllan med hygienprodukter näst intill oändligt lång. Åtminstone lika lång som mejeridisken. Men, likheterna med mejeridisken tar inte slut där. På nästan alla schampo-, balsam- och tvålflaskor står nämligen orden ”yoghurt” eller ”mjölk”.
Vad är det som har gjort att vi människor tydligen har lärt oss att koppla samman ”yoghurt” och ”mjölk” med hygien? Är det färgen? Är det konsistensen?
Ligger det någon erotisk laddning i att smörja in sin kropp i mejeriprodukter? Är det så nära kinky fetischism vi kan gå i våra vardagsliv, utan att passera gränsen för det socialt acceptabla?

Alla som någon gång fått sin kropp indränkt i mjölk vet att det, efter ett par dagar, inte blir speciellt fräscht. Min mamma spillde ut en hel mjölkkruka i vår bil när jag var liten. Efter några dagar spred sig en odör, som gjorde att den bilen aldrig riktigt blev vad den en gång hade varit.

Som mjölkproducent är jag ändå faktiskt ganska glad över att mejeriprodukter har ett så gott renommé att de tydligen förknippas med renhet, fräschhet och hygien. Samtidigt kan jag, när jag följer dagens debatt, tycka att det är en aning konstigt att mjölkprodukter ifrågasätts som livsmedel, men tydligen blir mer och mer populärt som hygienprodukt (i alla fall till namnet). Det användningsområde som varit det naturliga för människor i tusentals år anses vara onaturligt. Men att, i samband med bad och dusch, smörja in sig i ”mjölk” och ”yoghurt” – det är modernt och fräscht.

Vad är det för marknadsmekanism som har fått nästan alla tillverkare att INTE skriva ut om det är tvål (a.k.a duschcreme), schampo eller balsam i förpackningen?

Jag lyckades hitta EN flaska där det faktiskt stod ganska klart och tydligt vad den innehöll. Det var den här schampoflaskan.

Det framgår ganska tydligt att det är schampo. Men, om man ser till storleken på texten så är det tydligen viktigare att tala om att det är Barnängen som har tillverkat och att det är ”Normalt”.

Jag köpte tvål också. Här kunde jag, trots att det inte alls står vad det är i förpackningen anta att det faktiskt är tvål. Jag har nämligen sett en sådan här flaska på handfatet hemma hos min exsambo. Hygien är lite av hennes specialintresse, så jag antar helt enkelt att hon vet vad hon sysslar med och att det faktiskt är tvål i flaskan.

 

Av etiketten framgår det att det är ”Palmolive” – som jag antar är varumärket. Det är också ”naturals” – vilket jag inte vet vad det innebär. Orden ”Ultra Moisturizing” tror jag ska signalera att man inte blir torr om händerna efter att man har tvättat sig. Det är ju bra. När man tvättar händerna i diesel efter att man har fått smörjfett eller olja på dem, så blir man nämligen otroligt torr.
Vi får lära oss att det är 100% naturliga oliver i flaskan. Det tror jag inte ett skit på. Men referenserna till livsmedel verkar funka även för varor utanför mejeridisken.
Längst ned på etiketten tjatar man vidare om det här med oliver. Det ska nämligen vara olivmjölk i tvålen. Jag har ingen aning vad olivmjölk är, men jag antar att man var osäker på om ordet ”oliv” var tillräckligt starkt för att kunna sälja den här tvålen. Därför ville man nog ”krydda” det hela en aning genom en referens till mejerihyllan och mjölkens undergörande egenskaper på hygienområdet.

Det mest förvirrande är ändå det som står på baksidan av förpackningen. Där står det först att det är en flytande handtvål, men i det finstilta står det att det är ”en krämig tvålfri formulering berikad med 100% naturligt extrakt av oliver”.
Tvålfri tvål – alltså.

Efter framgångarna med att hitta både schampo och tvålfri tvål så blev jag styv i korken och tappade troligtvis omdömet en smula. Därför köpte jag en flaska till av bara farten. Av formen på flaskan att döma, så antog jag att den skulle användas i duschen.

Men så mycket klokare blir jag inte. Det är oliver och ”naturals” även i den här flaskan. Den här produkten är inte ”moisturizing” utan ska istället ge oemotståndlig mjukhet – men det är kanske ungefär samma sak.
Här gör man nu ett avsteg från livsmedelsprincipen och talar om att det är 100% naturliga orkidéer i flaskan.
Ingenstans står det vad det, i övrigt, är i flaskan.
Jag tänker att det nog inte är något farligt i flaskan och att konsekvenserna av felanvändning inte är så katastrofala. Jag använder det därför lite slumpvis. Ibland i håret, ibland på kroppen och ibland när jag tvättar händerna.
Det doftar iallafall gott av det 100% naturliga orkidéextraktet.