Jag lyssnar på Petter Stordalen och blir deprimerad

Här om dagen råkade jag höra en intervju med hotellmagnaten Petter Stordalen på P4. Han pratade om vilken filosofi han haft som grund för sin framgång som affärsman.
Visserligen är det intressant att lyssna på, men jag är en aning skeptisk till teorin om att det skulle finnas någon särskild sorts filosofi som – liksom – skiljer framgångsrika företagare från dem som inte är fullt så framgångsrika. Framgången är nog snarare en följd av en stor portion tur, ett rejält mått av uthållighet och en lång rad av små och stora beslut som med facit i hand visat sig vara de rätta.

Stordalen gjorde en ganska stor grej av att han representerade en ny sorts kapitalism. En kapitalism som är solidarisk och medkännande, till skillnad från det som påstås vara en klassisk form av kapitalism. Stordalen säger i intervjun att den typen av kapitalism som skapade finanskrisen 2008 behöver ersättas med en ny typ av kapitalism – en hållbar kapitalism.

Det är här jag helt tappar förtroendet för karlens förmåga till insikt. Menar han att det var kapitalismen som orsakade finanskrisen? Menar han att orsaken till krisen var ett system där människor var fria att handla med varandra på en oreglerad marknad som orsakade problemen?
Sanningen är snarare att det var politiska beslut och regleringar som orsakade krisen.

Jag blir stärkt i min deprimerande insikt att de flesta människor alltid kommer att dra felaktiga slutsatser. Det kommer att ske vid nästa kris också. När den bubbla som blåsts upp av de låga räntorna och de penningpolitiska stimulanserna slutligen spricker, kommer slutsatsen att vara att problemet var kapitalismen. Lösningen kommer att vara mer av samma medicin som orsakade krisen: fler regleringar och fler stimulanser.

För mig är det helt obegripligt att vi har hamnat så snett. En orsak skulle kunna vara att de fundament som den moderna ekonomiska vetenskapen vilar på är oerhört bräckliga. Jag tycker att de borde kunna avfärdas tämligen enkelt.

Läran om att prisdeflation är dåligt och prisinflation är bra – är ett exempel. Teorin bygger på idén om att fallande priser kommer att leda in hela ekonomin i en nedåtgående spiral där alla skjuter upp sin konsumtion. Varför ska man köpa saker idag, när man kan vänta ett år och få ett lägre pris?

Är det verkligen sant att människor skulle skjuta upp sin konsumtion? Det är förvisso omöjligt att bevisa, så vi inte kan utföra ett experiment där vi testar hypotesen.
Men det går ju att fundera lite på hur det sannolikt skulle bli. Det finns, tycker jag, en hel del som talar för att vi människor inte skulle skjuta upp vår konsumtion om priserna sjönk.

Vi har ett exempel på väldigt extrem deflation en gång om året. Den kallas för mellandagsrean. Den som skjuter upp sina inköp av julklappar till efter jul, kan spara en hel del pengar. Ändå har jag aldrig varit med om att någon sagt att de avstår från att köpa julklappar av den anledningen. Kring jul har vi tydligen en stor tidspreferens. Vi vill ha klapparna under granen!

Ett annat exempel – om ej så drastiskt – är den stadiga ökningen av konsumtionskrediter och sms-lån. Även fast det förekommer ren ockerränta på vissa sms-lån, så är många beredda att betala rejält mycket mer bara för att få konsumera idag, istället för senare. Inte ens mot 20% ränta är vi beredda att skjuta upp vår konsumtion.

På marginalen skulle det kanske ändå förekomma att någon väntade med att köpa något om de visste att de kunde få samma vara ett par procent billigare om ett år. Men de negativa ekonomiska effekterna av detta, borde kompenseras av det faktum att fler skulle ha råd att konsumera om priserna föll, än om de steg.
Själva definitionen på ökat välstånd är ju att fler har råd att köpa saker som de anser att de behöver.

Om det verkligen vore sant att människor skulle skjuta upp sin konsumtion om vi hade en prisdeflation på några procent per år, så skulle det samtidigt vara sant att folk skulle skjuta upp sin produktion om vi hade prisinflation. Varför ska man producera och sälja kylskåp idag, om man kan få mer betalt för dem om ett år?
Varför nämns aldrig det här problemet när vi diskuterar om det är bra eller dåligt med inflation?
Helt enkelt därför att vi människor inte fungerar så. Vi skjuter inte upp, varken produktion eller konsumtion.

Det är deprimerande att inse att vi kommer att fortsätta dra felaktiga slutsatser, även efter nästa finanskris. Vi kommer att fortsätta göra fel. När det enda verktyg man har i verktygslådan är en hammare, så kommer varje problem att se ut som en spik. Det kommer att bli mer regleringar, mer intervention och minskad frihet. Här kan man verkligen tala om en negativ spiral….

Personligen gläder jag mig åt att jag har anmält mig till en libertariansk konferens på Malta i sommar. Häng med vettja!
Hans Herman Hoppe kommer!