Kan vi lära oss av historien, eller är vi dömda att begå samma misstag om och om igen?

Att, trots att vi är övertygade om att ”inte låta det hända igen”, så har historien en tendens att upprepa sig.
Det beror troligtvis på att historien skapas av människor och vi förändras inte speciellt mycket över tid. Vi reagerar, enskilt och tillsammans, ungefär på samma sätt på olika typer av incitament och propaganda.
Genom att studera historien kan vi göra oss själva medvetna om vad som har hänt. Kanske kan vi också, genom att göra det, förhindra att det händer igen.

Jag tycker att man ska vara försiktig med att dra paralleller till andra världskriget och förintelsen. Det är ett effektivt grepp, och det ska användas när det är relevant. Men ett vasst vapen blir lätt slött om det används för ofta.

Jag tycker ändå att denna, ganska långa, redogörelse av Adolf Hitler själv, där han beskriver den politiska debatten i början av 1920-talet, har väldigt många paralleller till hur den politiska debatten har varit i Sverige under 2010-talet.

”Det var verligen konstigt att på den ständigt skiftande taktiken iaktta våra motståndares rådvillighet och hjälplöshet under dessa år. Först uppfordrade de sina anhängare att inte ta någon som som hjelst notis om oss och undvika våra möten.
I allmänhet följde man också dessa anvisningar.
Men med tiden var det ändock några, som kom, och när antalet långsamt men säkert började stiga, blev ledarna småningom nervösa och oroliga och kom till den övertygelsen, att man inte i längden stillasittande kunde åse denna utveckling utan måste göra slut på den med terrorns hjälp.
Därför kom nu uppmaningarna till alla ”klassmedvetna proletärer” att i massor besöka våra möten för att nå ”den monarkiska, reaktionära hetsens” företrädare med proletariatets knutna nävar.
Med en gång fylldes våra möten av arbetare trekvarts timme före utsatt tid. De liknade en krutdurk, som kunde flyga i luften när som helst., och där man redan tänt luntan. Men det gick alltid annorlunda. Människorna kom som våra fiender och gick, kanske inte direkt som våra anhängare, men de hade dock blivit en smula eftertänksamma och kritiska beträffande riktigheten av sin egen lära. Småningom blev det så, att anhängare och motståndare efter mitt tre timmar långa föredrag smälte samman till en enda jublande massa. Sedan var varje signal till sprängning förgäves. Då först blev ledarna riktigt skräckslagna och vände sig åter till dem, som redan tidigare tagit ställning till denna taktik och nu med visst sken av rätt kunde peka på sin åsikt, att det enda riktiga vore att principiellt förbjuda arbetarna att besöka våra möten.
Sedan kom de inte längre, åtminstone blev de färre. Men redan efter en kort tid började allt från början igen
Förbudet hölls inte, kamraterna kom i allt större hopar och slutligen segrade åter änhängarna av den radikala taktiken. Våra möten skulle sprängas.
När det sedan visade sig att efter två, tre, ofta åtta till tio möten, att det var lättare sagt än gjort att spränga ett möte och resultatet bara blev ett nederlag för de röda kamptrupperna, då höjdes plötsligt åter den gamla parollen: ”Proletärer, kamrater! Undvik de nationalsocialistiska hetsarnas möten!”
Samma evigt vacklande taktik återfann man för övrigt även i den röda pressen. Ibland försökte man tiga ihjäl oss, så blev man övertygad om lönlösheten i detta försök och tillgrep motsatt taktik. Varje dag ”omnämndes” vi på något sätt och för det mesta då för att göra klart för arbetarna, hur betingat löjlig hela vår existens var. Efter någon tid måste dock herrarna fått på känn, att denna taktik inte skadade oss utan tvärtom var oss till gagn, eftersom ju många måste fråga sig, varför man ägnade en företeelse så många ord, om den var så löjlig. Folk blev nyfikna. Då svängde man plötsligt om och började under någon tid behandla oss som mänsklighetens verkliga generalförbrytare. Artikel efter artikel, där man uppdagade och ständigt på nytt bevisade vår brottslighet. Skandalhistorier, som från början till slut var gripna ur luften, skulle ombesörja resten. Men man synes ganska snart ha blivit övertygad om det verkningslösa även i dessa angrepp; när allt kom omkring bidrog ju detta bara till att riktigt koncentrera den allmänna uppmärksamheten på oss.
Jag själv intog då den ståndpunkten: det gör det samma om man skrattar eller hånar oss, om vi framställs som dumbomar eller förbrytare; huvudsaken är, att man talar om oss, ständigt sysselsätter sig med oss och att vi även i arbetarnas ögon så småningom kommer att framstå som den enda makt, med vilken för närvarande en uppgörelse kan komma till stånd. Vad vi innerst inne är och vill, det ska vi nog en vacker dag visa det judiska pressbyket.”